Att
gå genom Pekings gränder nattetid är en magisk upplevelse.
Hutong,
de gamla gränderna, är en labyrint av låga byggnader, dörrar och
prång, ungefär som att gå i en medeltida europeisk stad eller i
Diagon Alley i Harry Potterböckerna.
Drömlikt,
det är drömlikt. Jag är på väg tillbaka från att ha suttit och
gått igenom patientanteckningar på en Starbucks, där jag också
satt och skrev resebrev, och går tillbaka en två timmars promenad
till hotellet genom hutongerna. Det är natt. I gränderna.
Dörröppningar
ut mot de större gatorna lyser; man ser människor sitta därinne
och ha sina liv fullt synliga för människorna som går förbi bara
en meter utanför. Det är nästan som om det inte finns något
”utanför” i hutongerna; allting är innanför.
Jag
ser affärsinnehavare som har affärer som bara är hål i väggen;
så här sent sitter de därinne och äter omgivna av hela sin
familj. Risskålar och större skålar med mat syns bland skratt och
viftande ätpinnar på bara några kvadratmeter.
I
en affär står affärsinnehavaren utanför och tittar på mig. Han
äter ett äpple och tittar på utlänningen.
Längre
ner finns en slaktare som är öppen bredvid några stånd med mat.
Barn springer runt här, och familjer. Alla stirrar på mig när jag
dyker upp ur mörkret och sedan försvinner igen. Någon säger
”Utlänning!” men jag är redan borta.
Jag
vandrar, vandrar genom hutongerna på natten.
I
ett hål i väggen ser jag ett rum, ett längre rum som bara leder
till ett litet rum bakom. Golvet är helt täckt av sovsäckar,
tio-tolv av dem, och en man håller på att byta kläder därinne,
upplyst av lysrörsljus.
Det
är som att gå i en medeltida stad. Livet är innanför; utanför
finns inte här. Alla vet vilka alla är, alla lever intill varandra,
på varandra; mycket lite är intimt här, millimetrar från andra
människor.
Jag
går vidare, blir omkörd av en moped som tutar i mörkret; förvånar
nya grupper med familjer och affärsinnehavare, vinkar åt barn innan
västerlänningen försvinner igen.
Lysande
dörrar i mörkret; enstaka fönster, men många mörka hus och långa
mörka gator i hutongernas virvarr av gränder och prång.
Dr
Wang, som bott i Peking nästan hela sitt liv, och arbetat med
akupunktur här i ett halv sekel, använder mångmiljonstaden i många
av sina liknelser om hur akupunktur, meridianer och akupunkturpunkter
fungerar. Jag undrar vad han skulle säga att hutongerna är. Kanske
livet.
Daniel
Skyle ©
2014
