Hyreshuset
har 30 våningar. Du står och tittar upp på det och det verkar bara
försvinna upp i himlen. Det är smalt, men så högt. Och det är
fler fönster i det än vad som verkar möjligt. Så många
människor.
Sedan
inser du med en chock att det står sex till likadana höghus runt
det, på en betongplatta som utgör det här grannskapet. Tusentals
och åter tusentals människor som bor bara inom ett stenkast från
där du står.
Sedan
tittar du bortom dem, och inser att det ligger grupp efter grupp av
sådana grannskap runt dig.
I
Peking bor 20 miljoner själar.
Ändå
har man känslan av utrymme när man rör sig i staden. Det är inte
som att vara i London eller New York där alla verkar samlade på
samma plats; här finns det utrymme på trottoarerna och en känsla
av plats på gatorna. Inte i rusningstid, inte ute bland bilarna, men
på trottoarerna finns ändå det. Och ibland träd, gulaktiga men
grönskande, små utskott av Pekings parker där människor tränar i
den tidiga morgonen. Hit går de med sina vänner och väninnor för
promenader, tar ibland med sig sina fåglar för att ge dem luft –
att se någon gå förbi dig gladlynt hållande en fågelbur i
vardera handen är inget ovanligt alls.
Jag
flyter genom Peking. Så hemma här nu. Första gången jag bodde här
var på 1990-talet. Ändå är jag den sortens västerlänning som
man stirrar efter: lång, blond, med skägg. Kineser blir gladlynt
överraskade över att den så västerländske västerlänningen
talar kinesiska. Inte flytande, men tillräckligt för de där små
mänskliga kommunikationerna, de där verbala händerna av
hoppfullhet vi sträcker ut till någon annan för att bekräfta att
vi båda två är människor, båda två vänligt inställda till
varandra.
Jag
köper min favoritmat, Pekingpannkakor. Jianbing.
Det är en egen, magisk ritual att stå och titta på, lugnande och
trygg och hemvan. Man ser hur personen häller ut smeten på den
runda, stora stekplattan, sedan slätar ut och snurrar ut den på
samma gång till en rundel som ligger perfekt där den ska. Universum
är på rätt plats.
”Hej.
En pannkaka tack!”
”Visst.
Du talar kinesiska?””Ja, litegrand bara.”
”Men det låter ju jättebra!” Den eviga och felaktiga komplimangen som är så snäll.
”Tack, men du berömmer mig för mycket.”
Pannkakan
steker där mellan oss. Folkmassan strömmar förbi bakom; alltifrån
unga hippa Pekingbor till gamla män som fortfarande är klädda i
befrielsearméns gamla uniformsjackor.
Kocken
frågar om jag vill ha chilisås. Ja, lite tack. Sedan ägget som
ömsint slätas ut, och purjolöken, den speciella biten bröd som
man fäller ihop inuti.
”Var
kommer du ifrån?” Han är liten, brundbränd i ansiktet, och står
där med sin vagn mitt i solen. Han ser ut som en evig gestalt, en
liten människa som tar sig fram genom tillvaron och liven bäst man
kan.
”Sverige.
Norra Europa.””Ah. Kallt. Men ren luft, eller hur?”
”Jag bor i söder. Det är faktiskt varmare där. Men norrut, norrut är det lika kallt som Harbin. Men luften är verkligen klar. Och vattnet.”
”Ah.” Han nickar. ”Det måste vara skönt.”
Sedan,
med en enkel rörelse, fäller han ihop pannkakan och lägger den i
en påse. ”Fem kronor.” Jag minns när jianbing
kostade 1.50. De små vagnarna de ofta serveras från ser likadana ut
som då, för tjugo år sedan. De är antagligen desamma som då.
Precis som jag.
Jag
betalar, tackar glatt för maten och går min väg. Halvvägs nerför
gatan öppnar jag försiktigt påsen och drar ner doften av färsk
Pekingpannkaka ända ner till magen. Så gott. Jag tar det första
bettet.
Daniel
Skyle ©
2014
