Klockan
är 0700 på morgonen. Dags för klinik igen. De gångna dagarnas
patienter till Dr Wangs akupunkturklinik har kommit in för hjälp
med blödande tandkött, åksjuka, en för hjälp under
cellgiftsbehandlingen för en extremt ovanlig cancer, en med
spasticitet från stroke, och en med problem att gå från ett
benbrott.
Dags
att sticka.
Jag
går ut genom hotelldörren, ut på innergården, och sedan vidare ut
på gatan mitt i hutongerna. Gatan är trång, ändå står bilar
parkerade här och fotgängare går bland mopeder, cyklar och bilar
som kör förbi fast det ser omöjligt
ut att få igenom dem.
Det
är folk ute redan, på väg till sina jobb eller ute för att handla
frukost nånstans.
Jag
syns här; en lång västerlänning med ljust hår och ljust skägg.
Går knappt att få mycket mer västerländsk i utseendet här i
Kina.
Jag
är på väg till Dr Wang för morgonkliniken. Och jag vill ha kaffe.
Nu.
Jag
ställer mig vid huvudgatan och börja vinka efter taxi. Det brukar
ta en stund, det gör det nästan alltid. Men tar jag taxi ut så kan
jag sitta och slappna av och läsa gårdagens patient- och
föreläsningsanteckningar; det är svårare att göra det på
tunnelbanan i Peking.
”Hej.
Jag ska ut hit.” Jag säger namnet men visar en lapp med tecknena
också, bara för att vara säker på att chauffören vet.
”Okej,
okej.”
Jag
hoppar in, stänger dörren, och taxin susar ut i Pekings
morgontrafik.
Akupunktur
i Väst är mycket annorlunda mot i Kina.
Här
är akupunktur statlig sjukvård på stora sjukhus och på de mindre
vårdcentralerna ute i förorterna. Här använder man den riktiga
akupunkturen i kinesisk medicin, så man behandlar alla sjukdomar
mellan himmel och jord.
Man
får bara utöva akupunktur i Kina om man har legitimation som
akupunkturläkare, något som kräver åtta år på heltid på
universitet. De flesta som använder det som kallas Västerländsk
Akupunktur inom sjukvården i Väst – sjukgymnaster, barnmorskor,
ibland sjuksköterskor och västerländska läkare – har alltifrån
25-30 dagars utbildning och neråt innan de använder det på
patienter, något patienterna tyvärr sällan blir informerade om.
Jag har beskrivit situationen här för kinesiska läkare i Kina
många gånger och fått reaktioner som varierat från totalt
misstroende blick till nervöst skratt till en läkare den här
gången som sade ”Så udda.”
I
Kina använder man istället ofta de Två Flyglarna som är min
favoritversion: en flygel med västerländsk medicin, med personal
specialiserad på den, och en flygel med kinesisk medicin, och
personal specialiserad på den. Sedan går patienterna mellan dem
beroende på vad de behöver hjälp med, för att verkligen maximera
hälso-effekten för patienten.
Flyglarna
samarbetar sinsemellan och respekterar varandras kunskaper. Det
kommer nog tyvärr att ta mycket lång tid innan vi ser något
liknande i Sverige, även om liknande samarbeten existerar litegrand
i en del europeiska länder. I USA är de mer utbredda och
kunskaperna om hur viktigt det är med specialiserad personal inom
akupunktur också mer välkänd, delvis på grund av en stor kinesisk
befolkning.
Väl
framme i en av förorterna hoppar jag ut, betalar, och strosar iväg
mot en McDonalds som ligger nära Dr Wangs egen klinik. Han har dels
sin egen privata klinik sedan han gick i pension och dels en egen
diagnostikavdelning på ett av sjukhusen i Peking.
Han
har blivit mycket känd nu, ett stort namn, tack vare sin livslånga
forskning inom akupunkturen, och tack vare systematiseringen av den
och diagnossystemet han arbetar med. Den andra boken är ute nu, en
samling av 123 fallbeskrivningar från hans klinik och från
sjukhuset, ovärderlig information för andra.
Jag
beställer en kaffe. Här är det som en enklav från Väst, som att
gå in på en McDonalds i Sverige – bara det att alla skyltar är
på kinesiska. Det är en konstig, konstig blandning ibland. Det är
storstäderna som är så västerländska nu; är man ute på
landsbygden är det ofta fortfarande det gamla Kina, och småstäder
som bara har tio millioner invånare i sig är också mycket mindre
västerländskt influerade.
Jag
ställer mig vid en bänk och sippar på kaffet. Stället är fullt
med kineser, ibland en västerlänning som jag, men ofta bara
kineser. Och ofta tjockare och tjockare. Dagens kineser håller på
att bli amerikaner istället, något man redan ser förändras på
sjukhusen i hälsoproblemen patienterna kommer in med.
Okej.
Dags att gå. Kliniken börjar snart.
Jag
strosar ut och börjar gå mot klungorna av höghus med mitt kaffe i
handen.
Jag
går in i ett av höghusen och svänger vänster direkt. Några
dörrar längre ner öppnar jag dörren och går in i hallen, förbi
alla tavlorna med Dr Wangs elever och kurser som hänger där –
minnen av kurser både i Kina och utomlands.
”Hallå!
Lärare, jag är här!” Jag är den förste att komma hit. Jag
hälsar på Dr Wang i hans arbetsrum och byter sedan jackan mot en
vit läkarrock. Jag skulle aldrig bry mig om att ha på mig den i
Väst, men här i Kina arbetar alla akupunkturläkare på sjukhusen i
vita rockar.
Jag
sätter mig och sippar på mitt kaffe, med gårdagens
patientanteckningar uppslagna. Dr Wangs assistent går förbi och ler
och hälsar godmorgon.
Ny
dag i kliniken. Chansen att fortsätta lära sig från en
akupunkturläkare med ett halvt sekels kliniktid på Pekings
akupunktursjukhus. Helt otroligt. Ovärderligt. Vilken lyx. Mer
kunskap jag kan ta med mig hem och hjälpa mina patienter med.
Jag
tar en sipp på kaffet när de andra eleverna börjar komma in;
rummet blir fullt av allt fler vita rockar och bara fem minuter efter
dem kommer Dr Wang ut, just innan den första patienten dyker upp.
Daniel
Skyle ©
2014
