Föreläsning om hur akupunkturen inom Kinesisk Medicin behandlar känslomässiga problem och stress

Nästa föreläsning i föreläsningsserien på Café Kjugekull 2014 kommer att ha fokus på hur akupunkturen i Kinesisk Medicin – och framförallt i det gamla systemet, Klassisk Kinesisk Medicin – effektivt behandlar känslomässiga problem och stress.

Datum kommer att spikas längre fram, men vi kommer bland annat att titta på följande aspekter:

• Synen på känslor i Kinesisk Medicin. Första medicinska textboken i Kinesisk Medicin skrevs för 2300 år sedan, och är redan den mycket detaljerad i hur man ser känslor och hjälper patienter med att balansera och läka dem

• Vad innebär det att ha balanserade känslor? Vad är ”känslomässiga problem” istället för en naturlig reaktion?

• Vad shen, sinne och känslor är i Kinesisk Medicin

• Hur man kan hjälpa till att läka shen genom akupunkturen i Kinesisk Medicin

• Länkarna till trauma och posttraumatiskt stressyndrom – starka reaktioner som skadar shen, och hur man kan hjälpa till att läka dem med akupunkturen i Kinesisk Medicin

• Hur vi kan se pressen och stressen från vårt samhälle på ett annat sätt, och lära oss genomskåda hur reklam manipulerar våra känslor och vårt sinne

• Hur behandlingarna med akupunktur i Kinesisk Medicin kan behandla känslomässiga problem på olika sätt – en introduktion till ett mycket stort ämne

En första introduktion till ämnet hittar du i den här mycket populära artikeln: http://acupractitioner21.blogspot.se/2013/12/akupunktur-och-hur-vi-laker-lakekrisen.html

Föreläsningen kommer att vara del 2 av 3 i föreläsningsserien vi på Small Change Klassisk Kinesisk Medicin och Akupunkturklinik håller på Café Kjugekull i Kristianstad under 2014. Föreläsningen är gratis. Datum kommer att utannonseras längre fram både på den här bloggen och på Café Kjugekulls Facebook: https://www.facebook.com/pages/Caf%C3%A9-Kjugekull/341201409333024?fref=ts. Välkommen in!

Resebrev 1 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Peking luktar på ett speciellt sätt.

 

Det är när jag känner den doften genom de nedvevade taxifönsterna som jag till slut inser att jag har kommit fram.

 

Det är vår i Peking nu. Vädret är vårigt; kallt på morgnarna, varmt på dagarna, ibland med smekande brisar som för med sig friskhet från värme och smog. Men det är bättre med smogen just den här veckan, bättre än förra året; då var den en gul dimma som täckte höghusen i centrala Peking likt dimma täcker bergstoppar för de som klättrar under dem.

 

Alla Pekings slitna hus, alla människorna...20 miljoner av dem. Tror man. Det är många inflyttade arbetare från landsbygden som ingen alltid har koll på. Shanghai som jag ska besöka den här resan också, tror man har minst 23 miljoner. Antagligen mer.

 

Och nya hus. Mängder med nya hus. Skyskrapa på skyskrapa av boningshus, 30 våningar höga och fulla med moderna lägenheter. Hit flyttar många från hutongerna, de små gamla gränderna. De flesta flyttar först när de rivs, för många tycker fortfarande om värmen mellan människor som finns när man bor i en hutong – alla intill varandra, ibland runt samma innergård, ibland i nästan slum, ibland i egna, dyrare hus.

 

Hutong om natten är en konstig upplevelse. De är låga anonyma hus och överallt finns det små språng som verkar försvinna iväg i natten framför en. Man går i labyrinten utan att veta riktigt var man är, och skuggiga figurer kan sitta utanför och skratta, prata, eller bara sitta i tyst grupp i den varma kvällen. Få ljus finns här, och sällan gatlyktor; dörrarna in till husen är mörka, och tar man ett steg in i korridorerna blir allt nästan svart. Ibland kan det lysa upp i ett fönster, eller bakom en dörr, ibland kommer en full fotgängare mot en i mörkret och väjer i sista sekund, kanske chockad över att ha sett en västerlänning, här, här i de fattiga hutongerna.

 

Och i mångmiljonmyllret, alla dessa ansikten, alla är de levande människor med sina egna idéer och drömmar, med sin egen yuanfeng, sitt eget öde.

I jetlagens halvsömn på hotellet, vid midnatt: någon spelar plötsligt cello på innergården här i hutong; gamla Wien möter dagens Peking i vårnatten.

Daniel Skyle © 2014

Resebrev 2 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Hyreshuset har 30 våningar. Du står och tittar upp på det och det verkar bara försvinna upp i himlen. Det är smalt, men så högt. Och det är fler fönster i det än vad som verkar möjligt. Så många människor.

Sedan inser du med en chock att det står sex till likadana höghus runt det, på en betongplatta som utgör det här grannskapet. Tusentals och åter tusentals människor som bor bara inom ett stenkast från där du står.

Sedan tittar du bortom dem, och inser att det ligger grupp efter grupp av sådana grannskap runt dig.

I Peking bor 20 miljoner själar.

Ändå har man känslan av utrymme när man rör sig i staden. Det är inte som att vara i London eller New York där alla verkar samlade på samma plats; här finns det utrymme på trottoarerna och en känsla av plats på gatorna. Inte i rusningstid, inte ute bland bilarna, men på trottoarerna finns ändå det. Och ibland träd, gulaktiga men grönskande, små utskott av Pekings parker där människor tränar i den tidiga morgonen. Hit går de med sina vänner och väninnor för promenader, tar ibland med sig sina fåglar för att ge dem luft – att se någon gå förbi dig gladlynt hållande en fågelbur i vardera handen är inget ovanligt alls.

Jag flyter genom Peking. Så hemma här nu. Första gången jag bodde här var på 1990-talet. Ändå är jag den sortens västerlänning som man stirrar efter: lång, blond, med skägg. Kineser blir gladlynt överraskade över att den så västerländske västerlänningen talar kinesiska. Inte flytande, men tillräckligt för de där små mänskliga kommunikationerna, de där verbala händerna av hoppfullhet vi sträcker ut till någon annan för att bekräfta att vi båda två är människor, båda två vänligt inställda till varandra.

Jag köper min favoritmat, Pekingpannkakor. Jianbing. Det är en egen, magisk ritual att stå och titta på, lugnande och trygg och hemvan. Man ser hur personen häller ut smeten på den runda, stora stekplattan, sedan slätar ut och snurrar ut den på samma gång till en rundel som ligger perfekt där den ska. Universum är på rätt plats.

”Hej. En pannkaka tack!”

  ”Visst. Du talar kinesiska?”
   ”Ja, litegrand bara.”
   ”Men det låter ju jättebra!” Den eviga och felaktiga komplimangen som är så snäll.
  ”Tack, men du berömmer mig för mycket.”

Pannkakan steker där mellan oss. Folkmassan strömmar förbi bakom; alltifrån unga hippa Pekingbor till gamla män som fortfarande är klädda i befrielsearméns gamla uniformsjackor.

Kocken frågar om jag vill ha chilisås. Ja, lite tack. Sedan ägget som ömsint slätas ut, och purjolöken, den speciella biten bröd som man fäller ihop inuti.

”Var kommer du ifrån?” Han är liten, brundbränd i ansiktet, och står där med sin vagn mitt i solen. Han ser ut som en evig gestalt, en liten människa som tar sig fram genom tillvaron och liven bäst man kan.

  ”Sverige. Norra Europa.”
  ”Ah. Kallt. Men ren luft, eller hur?”
  ”Jag bor i söder. Det är faktiskt varmare där. Men norrut, norrut är det lika kallt som Harbin. Men luften är verkligen klar. Och vattnet.”
  ”Ah.” Han nickar. ”Det måste vara skönt.”

Sedan, med en enkel rörelse, fäller han ihop pannkakan och lägger den i en påse. ”Fem kronor.” Jag minns när jianbing kostade 1.50. De små vagnarna de ofta serveras från ser likadana ut som då, för tjugo år sedan. De är antagligen desamma som då. Precis som jag.

Jag betalar, tackar glatt för maten och går min väg. Halvvägs nerför gatan öppnar jag försiktigt påsen och drar ner doften av färsk Pekingpannkaka ända ner till magen. Så gott. Jag tar det första bettet.

Daniel Skyle © 2014

Resebrev 3 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Det är så enormt lite känt om kinesisk medicin i Väst.

Jag är i Peking igen för att träna för ett vandrande bibliotek av kinesisk medicin, en bit av historien som gladlynt lever och delar med sig av 51 år av klinisk erfarenhet av kinesisk medicins akupunktur. Det är enormt, otroligt, förbluffande, den här möjligheten att träna för någon som har arbetat med det så länge.

Dr Wang Juyi gick ut den första universitetsklassen till doktor i kinesisk medicin. Sex år lång, följd av hans AT-tjänstgöring och fortsatt arbete på sjukhusen resten av livet fram till nu. Han arbetar mindre, men arbetar fortfarande på både sjukhus och sin egen klinik, fast han är 77. Och han lär ut sin egen forskning och systematisering från ett halvsekel av kinesisk medicin till oss som är hans elever.

I Kina är den riktiga akupunkturen, den från kinesisk medicin, statlig sjukvård. Sjukhus som bara arbetar med akupunktur och kinesisk örtmedicin är enorma, med hundratals läkare och sjuksköterskor och tusentals patienter i alla möjliga mottagningar och avdelningar, precis som för västerländsk medicin. Det finns sjukhus som bara arbetar med kinesisk örtmedicin och ingenting annat. Sjukhuset Dr Wang arbetar på och där vi tränar är känt som Pekings akupunktursjukhus på grund av sitt stora fokus på det, och det har 500 bäddar.

Många av sjukhusen i Kina kombinerar västerländsk och kinesisk; ena flygeln används av personal specialiserad på västerländsk medicin, den andra av personal specialiserad på kinesisk medicin. Man försöker inte göra varandras jobb utan göra det man har solid utbildning i för patientens bästa. Sedan skickas patienterna mellan de båda sidorna beroende på vad de behöver, så man använder båda sidornas kunskap till max för att patientens hälsa ska bli bättre.

Den här gången var jag med på ännu en konferens på sjukhuset där Dr Wang har sin egen diagnostikavdelning där han tränar mig och andra läkare i kinesisk medicin specifikt i fördjupad diagnostik. I konferensrummet satt det lika många läkare i kinesisk medicin som finns i hela Sverige.

Jag pratade med en av Dr Wangs elever om hans egna erfarenheter. Han var en ung läkare, inte trettio än.

”Jag gick åtta år sammanlagt,” förklarade han. ”Heltid, på universitet. Sedan hade jag min läkarlegitimation i kinesisk medicin för akupunktur och örtmedicin. Sedan dess har jag arbetat på det här sjukhuset.”

”Vad arbetar du med nu?”
”Nu är jag specialiserad på en stroke-avdelning här på sjukhuset. Vi tar emot efter akutbehandlingen från västerländsk medicin för att behandla eftereffekterna, med akupunktur, örtmedicin och tuina. Du får ursäkta att jag är lite trött, jag hade mitt nattskift igår.”

”Om du bara anar hur lite folk i Väst vet om kinesisk medicin,” suckade jag.

”Jaså? Verkligen?”

”Ja. Det är så nytt där.”

”Så de känner inte till det?”
”Nej. Det vanligaste är sjukgymnaster som går 25-30 dagar utbildning i mycket grov, förenklad akupunktur. Sedan får de arbeta med den på sjukhusen.”
”Va? Det är ju ingenting!” Han skrattade nervöst.

”Jag vet. Samma för barnmorskor. De gör det på gravida kvinnor efter mycket kort utbildningstid.”

Läkaren tittade på mig med ett nervöst, artigt leende som kineser använder när de är mycket obekväma. ”Men här måste du ju vara specialiserad akupunkturläkare inom gynekologi innan du får sätta nålar på gravida kvinnor!”

”Jag vet.”

”I Kina får du inte göra akupunktur på patienter utan läkarlegitimation som akupunkturläkare inom kinesisk medicin. Vet de så lite?”

”Ja. Det är så nytt. Bara femtio år, av alla tusentals år här.”

Sedan försvann vi in i en spännande diskussion om de klassiska medicinska texterna inom kinesisk medicin, och hur lite studiet av dem betonas i västerländska akupunkturskolor medan alla tvingas fördjupa det i Kina.

Dr Wang. 51 år av klinisk erfarenhet inom kinesisk medicin. På de statliga sjukhusen har de 50 patienter om dagen om det är en långsam dag – och upp till hundra om den är riktigt full. Alla dessa patienter, all denna hjälp, och systematiserad forskning inom vad som fungerar och hur det fungerar. Det har varit Dr Wangs liv. Och än idag, varje dag på kliniken eller sjukhuset, så ser jag honom vara passionerat engagerad i varje patient och i att hitta exakt rätt plats för punkterna, fast han måste ha gjort det så många gånger innan.

Sex dagar i veckan, femtio till hundra patienter om dagen. Och han är fortfarande intresserad och vaken när han diagnostiserar dem, han letar fortfarande engagerat på varje patient för att vara säker på att hitta rätt plats för punkten, för att behandlingen ska ha full effekt för deras hälsa.

Daniel Skyle © 2014

Resebrev 4 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

När jag bodde i Peking från början så fanns det en McDonalds där. Den låg på Wangfujing, den mest kända turistgatan i Peking. Hit hittade trötta västerlänningar och kineser som satt och såg chockade ut över priserna men som ville sitta där, kanske för att säga att de hade gjort det. Det stod en Ronald MacDonaldclown utanför, lika lång som jag och längre än de flesta kineser som tog foton av sig själva eller sina barn framför den.

Nu finns det McDonalds överallt.

Fast framförallt Kentucky Fried Chicken, förstås, de verkar finnas i varje kvartér, men också McDonalds, och Starbucks sprider sig, till och med någon enstaka från den engelska kaffekedjan Costa kan man hitta – den enda jag har besökt ligger i Xidan, ännu ett dyrt shoppingdistrikt. Den perfekta ironin är hur Xidan med alla sina neonskyltar och västerländsk reklam och blinkande ljus bara ligger fem minuters körning från Himmelska Fridens Torg. En perfekt liknelse för Kina idag: kommunism som försiktigt guidas till att bli kapitalism utan att någon egentligen ska märka skiftet.

Det finns mycket pengar i Peking, men få kineser har råd att dricka på Starbucks eller Costa. En vanlig kaffe på Starbucks kostar 22 kuai, ungefär 22 svenska kronor. Det är priset för en vanlig lunch...så priserna är höga. De unga kineserna som sitter där är ofta rikare – vanligt folk går sällan dit.

En akupunkturläkare med åtta års heltidsutbildning på universitet, som min kompis jag pratade med i förra resebrevet, tjänar 10 000 kronor i månaden.

De flesta föräldrar vill att deras barn ska jobba inom reklambranschen, där det finns mycket pengar att hämta.

Det finns ingen socialt system här. Pensioner finns, men de är mycket låga och man kan inte alltid lita på att de dyker upp som de ska.

Samtidigt – bara ett steg bort – finns den gamla tystnaden. Den är dold i templena i Peking, den är dold i alla stegen man tar för att korsa Himmelska Fridens Torg, den är dold i skuggorna bland stenrasen som är kvar efter nedrivna hutonghus man går förbi i mörkret.

Daniel Skyle © 2014

Resebrev 5 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Det är tidskrävande att göra research för böcker. Speciellt om det är böcker som kräver att man inhämtar information från människor.

Den första boken om Taoismen jag skrev – Taoismen – Förändringens Tradition (som är ute nu, och som går att köpa genom att beställa direkt på daniel@smallchange.se) krävde mycket tid med tjugo års research och träning, och sedan ännu mer tid med intervjuer och forskning i Kina.

 

På förra resan påbörjade jag research för en kommande bok om eremiter i Kinas berg, och på den här resan fortsätter jag research för böcker om Taoismen: nu med att intervjua äldre taoister i Peking, och taoistiska nunnor.

   Att intervjua folk kräver att de säger ja till det.

   Det är en liten detalj, men den är ganska viktig.

   Och att intervjua taoister är lite som att intervjua ankor. Det är inte säkert att de pratar.

Taoismen har som del av sin själva inställning att försvinna in i bakgrunden, att ta steget undan och dölja sitt ljus. Man kallar det just så, i den gamla träningen: mingyi, att dölja sitt ljus. Den vise bär en grov klädnad men inuti döljer han jade, är en annan fras bland koderna ur Daodejing (”Tao Te Ching”) som visar hur man bör se alldaglig ut på ytan, men arbeta med mycket djupgående andlig träning under den.

Taoismen bygger helt på träning. Det är en så kallat mysticistisk tradition, det vill säga att allting är uppbyggt av specifika träningstekniker inom meditationsträning istället för bara tro. Taoismen har sedan ett stort, precist system av sittande meditation hopvävt med olika sorters specifik qigong och ibland kampkonstträning.

Det finns tre sorters Taoism: den gamla, den som kallas Daojia, Klassisk eller Levande Taoism, som bygger på träning. Det är den som finns i de gamla texterna och som fortfarande lärs ut inom en del (oftast slutna) traditionslinjer idag. Den har funnits i minst 2500 år.

Sedan kom Religiös Taoism, Daojiao, som skapas år 142. Den börjar bygga upp en Taoism som är en dogmatisk religion, där till exempel den mytomspunne Laozi, som felaktigt sägs ha skrivit Daodejing (”Tao Te Ching”), görs om till en gud att tillbe. Man omvandlar också träningsnivåer och meditationstillstånd inom taoistisk träning till gudar, och skapar ritualer för dem.

 

Till slut uppstår Filosofisk Taoism i Väst på 1960-talet med hippies, och lite med Beatniks på 1950-talet innan dess. Den har spritts mest inom akademia och New Age i Väst. Den bygger på att människor bara läser de taoistiska texterna, ofta i inkorrekta översättningar, och gillar dem utan att någonsin veta något om den faktiska Taoismen och träningsystemen som bygger upp den. Den kan öppna deras syn på verkligheten till något större trots att de sällan vet att Taoismen bygger på träning eller träffar en riktig taoist. (Du kan läsa mer i detalj om de tre sorternas Taoism och deras rötter i Taoismen – Förändringens Tradition av Daniel Skyle).

Att prata med taoister i bergen eller i stadstempel är en stor skillnad. I templena i städerna är de ofta mycket mer dogmatiska och mycket mer fokuserade på sin egen position i templet eller sin senioritet inom det.

   I bergen skrattas det mer när man inte mediterar.

 

I Zhuangzi (”Chuang Tzu)”, en av de tidiga taoistiska texterna från 300 f. Kr., är ett av de väl kända citaten (och träningskoderna, för alla de gamla taoistiska texterna innehåller koder för specifik träning inom Klassisk Taoism) att ”En pilgrimsresa är bättre än en ritual, och ett gott skratt är bättre än en pilgrimsresa!”

     

Daniel Skyle © 2014

Resebrev 6 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Att träffa en riktig kungfumästare, som de är kända i Väst, är hemskt ovanligt.

Vilken bild: ”kungfumästare”. Man ser alla bilderna från kung-fu filmer, tänker på alla legenderna som finns runt dem, kinesiska kampkonster och kanske mystiska förmågor, hur de hjältemodigt slåss mot skurkarna och samtidigt rakryggat står för att alltid ha ett gott hjärta och integritet.

Visst är filmerna överdrivna. Men inte alltid så mycket som man kan tro.

En riktig kungfumästare är en person som har tränat en eller kanske två stilar inom kinesiska kampkonster i decennier, och det på en nivå som motsvarar OS-atleter. De gamla traditionerna inom kinesiska kampkonster har enorma mängder kunskap i sig, sånt som vi sällan känner till något alls om här i Väst.

Det finns ungefär 300 olika stilar av kampkonster i Kina. Egentligen kallas de quan, kampstilar, men namnet på skicklighet och inre kraft kallar man ofta gongfu. När amerikanska soldater kom på 1940-talet så hörde det och omvandlade det till det amerikanska ”kung fu”.

Idag när någon säger gongfu så menar de om en utövare är skicklig eller ej, om han har riktig inre kraft i det han gör, något som alltid kräver qigongträning som del av kampstilarna de tränar.

I Kinas historia har det funnits flera sorters kungfumästare, som vi skulle kalla dem här. Dels de som varit rent praktiska, militärer, livvakter eller säkerhetspersonal av olika sorter. De har tränat och utövat sina kunskaper som yrke, och använt hälsokunskaperna från sin träning för att samtidigt läka sig själva från skador och problem. Men till och med de har ofta haft inställningar om att vara rakryggade och ha bra etik inom sina yrken. På kinesiska kallar man detta xiuxin, xiude, ”Att Nära Hjärtat och att Nära Sin Inegritet”. Xiu betyder både att nära, studera och kultivera någonting, ungefär som att skapa en vacker trädgård.

De två andra sorterna har varit kungfumästare som är specialister på sin stil, ofta sådana som vuxit upp med den inom sin familj. Dessa är mer som bykungfumästare, och fungerar som kunskapskällor för en hel by eller klan. Deras kampkonstkunskaper lärs ut för att skydda byn, och kunskaperna om hur man läker andra och använder qigong för sig själv lärs samtidigt ut till både familjmedlemmar och behandlar andra bybor i byn. Dessa är lite mer de klassiska kungfumästarna, de som tar hand om platsen där de bor och är ett skinande exempel av rakryggad integritet: de lär ut hur man använder sina kunskaper för att skydda de utsatta och ge röst åt de röstlösa.

Detta finns i liknande version inom kinesisk medicin, där akupunkturläkaren eller örtmedicinaren också ska ha samma rakryggade integritet och goda hjärta, och genom sitt exempel hjälpa folk i deras omgivning att se det i sig själva.

I Nanjing, en av de mest kända medicinska klassikerna, Klassikern om Svåra Frågor, säger man, ”De som kan se en sjukdom genom att titta på folks shen (sinne och känslor) kallas De Visa; de som ser sjukdomen genom att lyssna på patientens röst och genom att ställa frågor kallas Skickliga Hantverkare; de som ser sjukdomen genom att palpera meridianer och pulser kallas Skickliga Arbetare.” (översättning Daniel Skyle © 2014. Du kan läsa mer om Nanjing och de andra kinesiska medicinklassikerna i boken Taoismen – Förändringens Tradition. Information om den hittar du här: http://www.acupractitioner21.blogspot.se/2013/07/forsta-boken-om-taoismen-pa-svenska.html)

De som kan titta på en patient och se deras problem och sjukdom anses vara de skickligaste. De använder lång klinisk erfarenhet för sina beslut, och specifika tekniker de fått lära sig och tränat upp under decennier. Den förmågan kräver också stora mängder meditationsträning under många års tid. Man kan inte se och förstå andra människors shen utan att aktivt ha arbetat länge med sin egen. (Du kan läsa mer om shen, sinne och känslor, och hur man arbetar med dem i kinesisk medicin i den här artikeln: http://www.acupractitioner21.blogspot.se/2013/12/akupunktur-och-hur-vi-laker-lakekrisen.html)

Den tredje sortens kungfumästare är den som är baserad inom templena eller de andliga traditionerna i Kina – Taoism eller Buddhism. Dessa har sitt huvudfokus på andlig träning, men i många av de traditionerna ingår samtidigt kunskaper om kampkonstträning och gongfu. De riktiga utövarna där använde kampkonstträningen till att skapa stark stabil fysisk hälsa för att balansera sin träning i sittande meditation. De använde den också mycket konkret för att kunna försvara sig själva: i forntidens Kina var landet verkligen inte säkert, och det fanns mycket lite i form av polisväsende. Kringströvande munkar fick ofta ha egna kunskaper med sig för att klara sig på sina vandringar.

I det kända Shaolintemplet tränade förvisso äkta buddhistiska munkar kampkonster – men många banditer eller brottslingar flydde också dit i perioder för att söka skydd, och både lärde ut sina kunskaper till andra där och tränade själva.

En av den här författarens lärare i kinesiska kampkonster är både taoist och kungfumästare med ett förflutet inom säkerhetsarbete, så den versionen finns och lever än idag, och han i sin tur lärde sig från en taoistisk munk med träning från Emeibergen, som också arbetade med säkerhet och lärde ut sina kampkonstkunskaper inom det området.

De äkta kungfumästarna fokuserar alltid på haoxin, gott hjärta, samma xin som i frasen xiuxin xiude vi talade om ovan. De äkta tar aldrig elever som inte har gott hjärta, och de testar elever under lång tid för att se hur de agerar i sin tillvaro – hjälper de andra osjälviskt, skyddar de andra utan att se det som något speciellt? Är de ointresserade av makt eller älskar de den? Om de älskar makten från träningen så skulle äkta kungfumästare snabbt sluta lära ut till dem, och ibland bara försvinna utan att säga ett ord.

En längre diskussion runt detta hittar du i boken jag nämnde innan, Taoismen – Förändringens Tradition, där jag går igenom både hur de gamla systemen byggs upp och diskuterar hur man ser och tänker på begreppet Gott Hjärta inom den gamla träningen.

Många av de som tränat djupt i riktiga kungfutraditioner kommer också att ha tränats i diedayi – bokstavligt ”Fall- och Slagmedicin”. Det är kunskap om hur man läker blåmärken, fallskador, benbrott etc., ibland med hemliga örtkunskaper såväl som avancerad massageteknik. Någon som är skicklig på diedayi kan lägga både ben och organ rätt och läka blåmärken och fallskador förbluffande snabbt.

I vår tid används det fortfarande, och inom kinesisk medicin använder man en del av de kunskaperna när det gäller att läka skador efter t. ex. bilolyckor. Den här författaren har själv använt dem mycket effektivt på patienter efter bilolyckor och fall- och slagtrauma.

Jag hoppas att den här genomgången gett dig lite mer kunskap om hur mycket som egentligen döljs bakom begreppet ”kungfumästare”. Här kan du se video på en av mina lärares lärare, nuvarande traditionsbäraren inom en gren av stilen Xingyiquan, och där inom en familjegren som kallas Song. Song Guanghua heter han, och han började tränas i stilen när han var sex år gammal. Här har du video på när han tränar med spjut och är 76.

http://www.youtube.com/watch?v=1enzroRxSG4

Daniel Skyle © 2014

Resebrev 7 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Resan till Shanghai går förbluffande snabbt. Snabbtågen finns nu, de som går i 300 km/h. De är lyxigare än de vanliga, som västerländska tåg, och dyrare. En enkel resa Beijing-Shanghai kostar runt 550 SEK. De vanliga tågen är mycket billigare. Men med ett av dem skulle samma resa ta 8-11 timmar; nu tar den fem timmar och tjugo minuter.

För research i bergen utanför Xi´an, i västra Kina tog jag snabbtåget dit på min förra resa. Det tog lika lång tid det. Det vanliga tåget skulle ha tagit runt 18 timmar... Sedan tog det fyra timmar med buss från Xi´an ut till bergens fötter, de små tårna som leder djupare in, högre upp, in bland stigarna i grönskan tills man börjar träffa på eremiterna...

Jag sitter på tåget nu, nu när jag skriver det här. Det är fullt av kineser – ingen överraskning, precis. Kinesiska röster hörs överallt, alltifrån familjen med sin treåring tvärs över gången till mannen längre bak som för en högljudd telefonkonversation. Det är en konstig skillnad i början att titta ut över en järnvägsvagn och se att alla som sitter i den har svart hår.

Stramt klädda konduktörskor går förbi i uniformer som mer minner om flygvärdinnor än tåg. Men de här tågen är lyxigare; 550 enkel resa, 1100 retur – hälften av min lärares månadshyra för sin lägenhet.

Peking-Shanghai är långt. Landet är så stort; man får lätt känslan av att man skulle kunna försvinna här. Kanske, precis som de buddhistiska och taoistiska eremiterna, bara ta ett steg av scenen och ut i kulisserna i bergseremitage och grottor. Försvinna från världen, lämna den till sig själv utan att man lägger sig i. Fast det är ju inte världen de lämnar, de lämnar hongchen, det röda dammet bakom sig, allt som kommer och landar på en själv som damm och täcker oss så att vi inte längre ser vem vi själva är.

De tar ett steg – och är borta. En del av det som den taoistiska klassikern Zhuangzi talar om som att gå utan att lämna några fotsteg.

Eremiter har bott i Kinas heliga berg i minst 3000 år. Man har kvar texter om dem och av dem, inkluderat en del fantastiskt vacker poesi skriven av dem i bergen.

Baopu – att Omfamna Enkelhet. Ett av Taoismens kärnbegrepp. Att förenkla sitt liv, förenkla tillvaron, både fysiskt och mentalt. Att alltmer släppa hungern efter nya föremål, hellre göra sig av med dem som är onödiga. Enkelhet. Och ju enklare vi tillåter oss att bli, desto mer av vårt egentliga väsen lyser igenom. Ju enklare vi blir, desto mindre rött damm fastnar på oss. Rött damm, rött damm; det finns överallt, fastnar i våra kläder, på vår hud och på våra ögon så att vi inte längre ser världen rent, genom den vi faktiskt är, utan projicerar en massa karma och åsikter på andra och på vår omgivning.

Baopu, att Omfamna Enkelhet. Det finns inget enklare än enkelhet.

Nu åker vi i superhastighet genom Kinas uråldriga landskap. Telefoner låter runt mig, dataspel på hög volym och människor som har de senaste mobiltelefonerna och Ipads köpta för billiga pengar i landet där de ofta tillverkas av en enormt fattig arbetarklass på fabrikerna.

Kanske, ju enklare vi blir, så kan vi bli som några av Zhuangzis vänner, andra taoistiska mästare han kände och som tränade i närheten av honom, som var

på lån från allting annat, och som snart åter skulle återbördas till den enda kroppen (Dao). Medan de glömmer gallblåsa och lever, och överger ögon och öron, skulle de fortsätta vidare igen, ramlande och dansande genom en följd av slut och nya pånyttfödelser. De vandrar avslappnat bortom det trista dammet i vår värld, vandrar utan sig själva, obegränsade och fria genom den osjälviska utvecklingen av saker och ting. (Chuang Tzu – The Inner Chapters, Hinton, övers till svenska, Daniel Skyle © 2014)

Här ser vi en liten del av Taoismens syn på reinkarnation, och för utövare av Taoismen så innehåller den flera träningskoder.

På en första nivå visar den här texten hur de båda bara slappnade av och lät sina system bli allt friare och klarare tills de slappnade av ända in i dansen av förändring i universum som taoisterna kallar Dao. Som del av den lät de sig själva följa med i liven, ett efter annat, utan att se dem som vare sig något speciellt eller inte. De bara föll och dansade vidare genom sina existenser, helt tillfreds, och helt del av flödet som är Dao.

Baopu: att Omfamna Enkelhet. Fisken som tillslut tillåter sig bara vara en fisk, och sedan helt följa med i det stora havet.

Daniel Skyle © 2014

Resebrev 8 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Den första medicinska textboken i Kinas historia heter Huangdi Neijing – ”Den Gule Kejsarens Inre Klassiker”. Den beskriver en mycket detaljerad medicinsk tradition i sina två böcker som någon skrev ner runt 300 f. Kr. Ingen vet vilka; sannolikt var det ett kollegium av dåtidens akupunkturläkare. Systemet den beskriver är mycket detaljerat och exakt, så det måste ha utvecklats under många sekel innan det faktiskt skrevs ner.

Den innehåller två böcker: Suwen, De Allmänna Frågorna, och Lingshu, Den Andliga Kompassriktningen (Lingshu har bytt namn under årtusendenas gång; läkarna då kallade den Zhenjing, Nålklassikern).

De båda böckerna är själva bibeln för all kinesisk medicin – all akupunktur, örtmedicin och alla andra behandlingstekniker som ingår i den kompletta kinesiska medicintraditionen.

De täcker enorma mängder information om diagnostik, synsätt och behandlingar mellan sig.

Böckerna är skrivna som träningsmanualer i kinesisk medicin.

Jag sitter och skriver detta i Sjödistriktet i Peking, på en Starbucks, och tittar ut på hur skymningen lägger sig över en av de många sjöarna som ligger kvar i en lång följd i centrala Peking. Detta är ett turistområde – det är mängder med turister här, båda västerlänningar och kineser som kommit hit från andra delar i Kina. Gatuförsäljarna kan några ord engelska, tillräckligt för att försöka dra in en utländsk turist till att köpa någon av småprylarna de säljer.

Beihaiparken ligger i närheten, Prins Kongs palats ännu närmare, och sjön är inringad av vita stenstaket i gammal stil. Man kan hyra en båt och åka ut på den, en romantisk resa många par gör. Men de flesta bara strosar längs sjöpromenaden i långsam mak och tittar på omgivningen. Ibland har de köpt sockervadd som finns här, och man ser en person gömd bakom en enorm boll av vitt ludd vandra förbi.

Jag tänker på de som skrev Neijing en gång för så längesedan.

Boken är skriven som träningsmanual i kinesisk medicin, det var ju det vi pratade om, just det.

Den är skriven i formatet med frågor från elev till lärare, och är menad att användas i kliniken under lärlingsträningen för akupunkturläkare. Den var menad att läras ut från, rad för rad och koncept för koncept, teknik för teknik, av någon som var tränad i den och som arbetat länge i en välbesökt kinesiskmedicinmottagning i by eller stad. Lärlingsträningen var det gamla sättet som användes i tusentals år. Nu har man tur om man kan bli tränad så, under längre tid av någon som har lång erfarenhet på kliniken och är villig att dela med sig av sina hårt vunna kunskaper till någon annan.

Suwen, De Allmänna Frågorna, är grundkursen (om än med mycket avancerad information i). I den är den legendariske Gule Kejsaren eleven, och en man som heter Qi Bo läraren. I Lingshu däremot, så har eleven gått ut; i den frågar en annan person den Gule Kejsaren istället, som har ansvaret att ge svaren där.

Det var givetvis inte den Gule Kejsaren, det namnet är bara valt för att ha ett exempel på en hög person från det förflutna. Formatet är det viktiga, och i Lingshu, Den Andliga Kompassriktningen, täcker man in enorma mängder diagnostisk information och faktiska behandlingstekniker.

Neijing har använts och studerats och testats i 2300 år nu. Hela tiden har kunskaperna och detaljerna i den testats och forskats i av akupunkturläkare genom Kinas historia på jordklotets största befolkning. Tusentals andra medicinska texter har skrivits efter den och från den: både böcker, textböcker, monografier och poetiska texter med dold information i.

Ungefär tio av de tusentals texterna finns översatta till västerländska språk. Det är allt.

Skymningen faller därute nu, över sjön.

Neonljus lyser upp vita stenstaket och speglas i vattnet; gula, röda, blå och vita ljus blänker i den som utslängda pärlor. Vid staketet närmast caféet står en hel rad kinesiska turister med kameror på stativ. Det är nog en berömd vy, kanske något man förväntas kunna visa när man kommer hem till sin hemort igen.

Jag minns försäljaren utanför, han som säljer någonslags leksaker och solfjädrar; han sade det klassiska ”Hallo!” till mig, det man hör överallt från försäljare, ofta det enda engelska ord de kan för att dra in västerlänningar. Han försökte sälja till mig tills jag trött sade ”Min herre, nej tack, nej tack” på kinesiska. Då log han vänligt och klappade mig på axeln. Det var trevligt.

I Väst är det ovanligt att akupunkturkurser läser Neijing, ännu mindre verkligen studerar texten. Det händer, men är inte en självklarhet. I Kina måste man läsa den på alla akupunkturläkarutbildningar, de som alltid är heltid på universitet här, ofta under åtta år.

Men det är sällan akupunktörer idag faktiskt studerar Neijing på djupet och verkligen applicerar kunskapen i den. Man hänvisar till citat, men få studerar den på djupet, fast alla är överens om att den är del av själva rötterna i kinesisk medicins långa, långa tradition.

Dr Wang, min lärare i Peking, sitter ofta och läser och studerar Neijing dagligen, fast han har studerat den i snart sextio år.

Boken var tänkt att användas som kurslitteratur på en medicinutbildning. Att läras ut och användas rad för rad, under många års tid, medan eleven först såg kunskapen applicerad på patienterna och sedan fick börja testa att applicera den själv, övervakad av akupunkturläkaren vars klinik han tränade på.

Det gällde alltifrån grundsystemet av kinesisk medicin, basteorin, till den komplicerade diagnostiken, träningen för sinne och kropp medan man arbetade med patienter, och sedan nålsättningstekniker i mängder med variationer, punkter och vad de gjorde, och råd för hur man behandlade på kliniken. Enorma mängder kunskap utlärd och smält under många års träning.

Jag tänker på dem, de som skrev ner Neijing. Undrar vilka de var, undrar hur lång tid det tog. Lång tid, säkert. De var antagligen gamla. Kinesisk medicin har som grundinställning att man inte skriver något för att fördjupa traditionen förrän man är 60+. Först när man har arbetat på kliniken i mer än trettio år anser man att ens kunskap är fördjupad nog att kanske lägga till något till traditionens samling av kunskap.

Min egen lärare här i Beijing var 71 när han publicerade sin första bok. Då hade han arbetat som akupunkturläkare i 42 år på de statliga sjukhusen, där en lugn dag är 50 patienter och en stressig dag innebär upp mot 100.

En framgångsrik akupunkturklinik i Väst har 30-40 patienter i veckan.

Idag satt jag här, på samma café, och hade en engagerad diskussion om detaljer i Neijing med en av mina medelever hos Dr Wang. Vi diskuterade detaljer i den, diagnostik på patienter på Dr Wangs klinik, och hur vissa tecken i texten hade en annan betydelse då än vad de har nu, vilket ändrade innebörden i ett specifikt ord. Jag antar att det var folk som vi som skrev Neijing, en gång på 300-talet före Kristus, en grupp av oss, djupt engagerad i i hur man kan hjälpa patienters hälsa och läkning med behandlingarna, och lika djupt passionerad över hur man kan föra den informationen vidare till generationer längre fram.

Vi som kunde ha skrivit den då läser den nu, läser deras enorma arbete om kinesisk medicin och klinisk kunskap de insamlade om den, vi läser den och det är tvåtusentrehundra år senare.

En av många kärnmeningar i Neijing är denna:

”För varje nål som sätts är metoden över allting annat att komma ihåg roten i sinne och själ.”

– Kapitel 8, Benshen, Roten till Shen, Lingshu, del 2 av Neijing (översättning Daniel Skyle © 2014)

För varje nål som sätts ska akupunktören alltid vara närvarande med sitt eget sinne, och hon eller han ska alltid vara fullt medveten om hur patientens sinne är, hur det fungerar och mår, om man måste hjälpa dem att slappna av det mer innan man sätter nålen eller ej, och hur behandlingen kommer att påverka det. Detta ska gälla varje nål, varje punkt, varje nål som sätts på varje patient, något som är nästan omöjligt om inte akupunktören har långtida och stabil meditationsträning med sig.

Och det finns många sådana meningar i Neijing, ofta bara skrivna en gång i texten och inte mer, för man tog för givet att läraren skulle betona hur enormt viktiga de var, och lära ut dem och teknikerna runt dem till eleven innan de släpptes loss på patienter.

På den här resan köpte jag en kopia av hur böcker som Neijing såg ut på den tiden. De var inte böcker som vi har nu; de var tunna bambustickor som bundits samman och sedan rullats ihop. Man ristade in tecknena på bambun, något som kräver stor ansträngning att göra tydligt och klart så att andra kan läsa den sedan.

Så varje tecken valdes med omsorg; varje fras i de två långa böckerna valdes med stor noggranhet. Att rista dem var svårt – varje streck räknades, allt som var viktigt skulle med, men det var verkligen genomtänkt, för att skriva dem var svårt.

Jag undrar hur de såg ut, de som skrev Neijing.

Var de som mig och min vän idag? Engagerade, intelligenta, passionerade, fast äldre, med fårade ansikten och vitt hår och glada ögon, som behandlat fler patienter under trettio års tid än vad de kunde komma ihåg?

Hur lång tid tog det? Flera av de kinesiska medicinska klassikerna där vi känner till författaren så lade personen 20-30 år på texten de skrev, just för den enorma respekten för informationen de skulle föra vidare. Huang Fumi, som skrev den första uppslagsboken om kinesisk medicin, lade 20 år på att skriva Den Systematiserade Klassikern för Akupunktur och Moxa (Zhenjiu Jia Yi Jing) på 200-talet efter Kristus. Li Shizhen lade 27 år på att sammansätta och skriva sitt stora örtmedicinuppslagsverk på 1500-talet. Dr Wang hade samlat in och systematiserat information från sjukhusen i 42 år innan han skrev sin.

Vilka de än var, den gruppen av akupunkturläkare, så ekar deras noggranhet, ödmjukhet och precision än idag. Jag använder deras kunskap nu, idag, för att hjälpa, behandla och läka patienter på mina kliniker i Sverige, 2300 år senare.

De hade sina liv då, andades och älskade och tänkte precis som du och jag. Inte bara det, de ville hjälpa andra och var villiga att lägga lång tid på att lämna vidare kunskapen om hur man gör det väl, ända fram till oss idag.

Daniel Skyle © 2014

Resebrev 9 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Att gå genom Pekings gränder nattetid är en magisk upplevelse.

Hutong, de gamla gränderna, är en labyrint av låga byggnader, dörrar och prång, ungefär som att gå i en medeltida europeisk stad eller i Diagon Alley i Harry Potterböckerna.

Drömlikt, det är drömlikt. Jag är på väg tillbaka från att ha suttit och gått igenom patientanteckningar på en Starbucks, där jag också satt och skrev resebrev, och går tillbaka en två timmars promenad till hotellet genom hutongerna. Det är natt. I gränderna.

Dörröppningar ut mot de större gatorna lyser; man ser människor sitta därinne och ha sina liv fullt synliga för människorna som går förbi bara en meter utanför. Det är nästan som om det inte finns något ”utanför” i hutongerna; allting är innanför.

Jag ser affärsinnehavare som har affärer som bara är hål i väggen; så här sent sitter de därinne och äter omgivna av hela sin familj. Risskålar och större skålar med mat syns bland skratt och viftande ätpinnar på bara några kvadratmeter.

I en affär står affärsinnehavaren utanför och tittar på mig. Han äter ett äpple och tittar på utlänningen.

Längre ner finns en slaktare som är öppen bredvid några stånd med mat. Barn springer runt här, och familjer. Alla stirrar på mig när jag dyker upp ur mörkret och sedan försvinner igen. Någon säger ”Utlänning!” men jag är redan borta.

Jag vandrar, vandrar genom hutongerna på natten.

I ett hål i väggen ser jag ett rum, ett längre rum som bara leder till ett litet rum bakom. Golvet är helt täckt av sovsäckar, tio-tolv av dem, och en man håller på att byta kläder därinne, upplyst av lysrörsljus.

Det är som att gå i en medeltida stad. Livet är innanför; utanför finns inte här. Alla vet vilka alla är, alla lever intill varandra, på varandra; mycket lite är intimt här, millimetrar från andra människor.

Jag går vidare, blir omkörd av en moped som tutar i mörkret; förvånar nya grupper med familjer och affärsinnehavare, vinkar åt barn innan västerlänningen försvinner igen.

Lysande dörrar i mörkret; enstaka fönster, men många mörka hus och långa mörka gator i hutongernas virvarr av gränder och prång.

Dr Wang, som bott i Peking nästan hela sitt liv, och arbetat med akupunktur här i ett halv sekel, använder mångmiljonstaden i många av sina liknelser om hur akupunktur, meridianer och akupunkturpunkter fungerar. Jag undrar vad han skulle säga att hutongerna är. Kanske livet.

Daniel Skyle © 2014