Mörkret
faller utanför fönsterna. Det är en storstad utanför; på håll
ser jag billyktor som åker förbi likt gyllene streck. Och resliga
gatlyktor är stolta väktare som sprider ljus i sitt liv. Om jag
öppnade fönstret skulle jag känna doften av regnet som föll
innan: det har skapat målardukar av ljus och svart asfalt. Men jag
står här och tittar ut, för stolarna står på plats, och jag
väntar. Väntar på att de ska komma.
Det
finns ett ordspråk som var mycket populärt under Andra
Världskriget: those
also serve who stand and wait.
Jag
är här för att behandla flyktingar i ett gratis
behandlingsprogram. Jag har gjort det i flera år, på olika ställen.
Akupunkturen från Kinesisk Medicin och öronakupunkturen hjälper
dem när de befinner sig i situationer som få svenskar kan förstå,
och det hjälper dem efter att de varit i situationer de flesta
svenskar skulle se som mardrömmar. Sånt som bara kan hända i den
mest febersvettiga nattsömn man kan tänka sig, men aldrig i
verkligheten. Aldrig i verkligheten.
Få svenskar kan föreställa sig vad människor ibland har flytt ifrån. Tack och lov. De flesta av oss har haft lyxen att växa upp på en av de fredligaste och rikaste och renaste platserna på jordklotet, och del av den lyxen är att ta det för givet. Vi bor i ett samhälle där korruption finns, men den är en viskning i bakgrunden; ingen av oss kan riktigt föreställa sig hur det är att leva i ett samhälle där rättsväsende knappt finns, där varje tjänsteman i statsapparaten kräver mutor av dig och där polisen bara skrattar och kanske hotar eller våldtar dig om du försöker anmäla något till dem.
Om
vi har tur – för det visar att vi själva förstår vad
mänsklighet är – så har vi empati nog för att sätta oss in i
vad som kan ha hänt en annan människa. Har vi ännu mer tur så har
vi förmågan till sympati som tvingar oss att agera, som tvingar oss
att stå rakryggade och hjälpa till.
Jag
står och väntar. Detta är tiden innan, andäktigheten innan
sången, tystnaden som gör att tonerna finns. Rummet är fullt av
tomhet, och löftet om människorna som kommer att komma in för att
söka läkning.
Sedan
kommer de, en efter en.
Först
en flykting som har svårt att sova. Han är bara 17. ”Svårt att
sova” är en skrattretande beskrivning jämfört med verkligheten;
så fort han stänger ögonen ser han hur beväpnade soldater slår
hans far och hotar att våldta hans mor och systrar. Men de bilderna
är han van vid. Vad som stör sömnen på riktigt är att han ligger
på helspänn, minsta ljud får det att rycka till i hans armar och
ben och får adrenalinet att slå på fullt ut från njurarna medan
hjärtat plötsligt slår snabbt och hårt, som om det vore en fågel
någon låst in i hans bröstkorg. Vad som stör sömnen är att runt
ett på morgonen, när han äntligen slumrat till, så rycks han
vaken av skräck, för att han ser bilderna av bomben i kvarteret
intill hemma: bitarna av kroppar överallt, blodet som ser så falskt
ut mot i filmerna, när det verkar ligga i klumpar och sjok som bara
stelnar överallt, och att han minns ansiktena på några av bitarna
som ligger där och det är de bilderna han försöker slippa att
titta på titta på och sova istället. Men han kan inte. Och ligger
vaken. För han vill aldrig se dem igen.
Akupunkturen
inom kinesisk medicin och öronakupunkten gör att han har börjat
läka. Han sover, efter behandlingarna, sover helt okej flera nätter
i rad, och börjar slappna av mer med sin sömn för han vet att han
faktiskt kan sova igen, det har han lärt sig nu. Akupunkturen har
också börjat läka hans inre organ och nervsystem från den
konstanta stressen han levt med större delen av sitt liv. Han är
bara 17, och akupunkturen hjälper samtidigt till att lugna ner hans
sinne så att han har lättare att lära sig i skolan.
Människor
som är traumatiserade brukar få inlärningssvårigheter. Det är
sällan individer som han får bra hjälp inom den svenska
psykiatrin. Istället vänjer de sig, framförallt om de kommer från
en miljö där alla har gått igenom liknande händelser. Men de
måste inte bara vänja sig vid det, de måste också vänja sig vid
att bära det med sig medan de försöker leva en tillvaro i ett
fredligt men mycket främmande land.
Och
ibland, med freden, hinner minnena ikapp.
En
andra flykting kommer in tillsammans med en frivillig från
organisationen som hjälper dem. Han har ont i benet. Varför? Ett
knivhugg. Jaha. När då? När han var på flykt. Italien. Och
sömnproblem. Han har precis börjat gå igenom asylprocessen och är
mycket orolig för hur det ska gå. Jag frågar inte mer utan börjar
ta diagnostik från kinesisk medicin och sedan ge honom hans
behandling.
Den
frivilliga som hjälper honom sover dåligt. Hon är tuff och vet vad
hon hjälper till med, men har hjälpt till med det i ett år. Hon
har hört för mycket och oroat sig för mycket. Hon har sett flera
rädda flyktingars panik och rädsla på nära håll, och stressen
har helt enkelt kommit ikapp just nu.
Samtidigt
som jag börjar palpera meridianer och öppna akupunkturpunkter innan
jag sätter nålarna för att hjälpa hans ben och resten av hans
hälsa, så ber jag henne att sätta sig längre bak i rummet, där
de sitter som får öronakupunktur. Slå dig ner där och bara landa,
så kommer jag.
Jag
går bort och manipulerar nålarna på den första flyktingen. Han
ser så ung ut. Tunn, mager. Renheten i ansiktet som ibland kommer
från mycket smärta. Ett avskalnande. Han sitter och halvsover på
sin stol redan, ett svagt leende på läpparna när jag dyker upp.
Han vet att det här gör att han sover inatt. Sover, på riktigt.
Jag
går bort till den frivilliga. Hon är också ung, 23. Hon ingår i
den lilla gruppen svenskar som aktivt arbetar för att förbättra
samhället. Jag har mycket barmhärtighet över för de som
investerar tillbaka i samhället, för de som vill hjälpa till. Det
är vi som vet att när folk slutar göra det så börjar sakta
fallet, de första stegen av fallet som leder till att vi blir ett
land att fly ifrån, istället för till.
Hon
är spänd, med mörka ringar under ögonen.
Det
har inte varit någon stor grej, inget dramatiskt som hänt, bara en
lång räcka med små katastrofer, små lärdomar många slipper
göra, små bitar smärta frivilligt lånade från någon annans liv.
Milt
sätter jag i nålarna för öronakupunkturen. Fem i varje öra, och
en hand på axeln samtidigt som slappnar av. När jag satt i allihop
sluter hon ögonen och bara sitter där medan avslappningen sprider
sig i hennes sinne och kropp igen.
Jag
vet att om jag öppnar fönstret så kommer storstadens regndoft in,
och billjudet från människor som har en trygg tillvaro och ett pass
i byrålådan man kan få förnyat hos polisen utan att vara rädd
för att gå in genom dörrarna.
Stress kommer i många versioner. Alltifrån det som blivit ”vardagsstress” i Sverige, i ett samhälle med alldeles för hög hastighet, till det man kallar traumatisk stress. I en vanlig diagnoshandbok inom psykiatrin – DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Psychiatry – nu inne på sin femte version, brukar man se traumatisk stress som något som ska försvinna inom sju dagar. Om det fortsätter att störa personens vardagsliv efter det kallar man det posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
Traumatiskt
stress definierades förr som ”saker människor inte förväntas se
som del av ett vanligt liv”, en kommentar som har ändrats mycket
sedan dess. Det kan vara att råka ut för traumatiska händelser
själv, men också att se någon annan råka ut för dem. Vanligaste
anledningar är våld, våldtäkt, naturkatastrofer, eller att man
ser någon annan bli attackerad eller råka illa ut. Men det kan
också vara att få diagnosen med en svår sjukdom, kanske cancer,
och att sedan leva med det. Det kan vara att vara familjemedlem till
någon som råkat ut för en eller flera traumatiska händelser–
det kallas sekundär PTSD. Att lyssna några gånger för mycket på
när människor berättar om trauman de själva varit med om kan ge
det man kallar tertiär PTSD. Av de som råkat ut för traumatiska
händelser är det en mindre grupp som fortsätter ha problem av det
länge, och som får PTSD, men för de som har det blir varje dag och
ofta varje natt dominerad av minnen.
Jag
vänder mig tillbaka in i rummet från höstmörkret och pärlbandet
av ljus utanför, och tittar på de tre som har första passet av
behandlingar. Den första är klar nu, och jag tar försiktigt ut
hans nålar. Han ler, nästan soligt, och tackar så mycket,
fortfarande lite halsovande, innan han går.
Jag
justerar nålarna som kommer att hjälpa med smärtan i benet på den
andre. Det är ett djupt ärr, in i knät. Han har några på sina
armar också, långa, djupa. Det är jag van vid att se hos
flyktingarna jag har behandlat. Och de är bara de synliga. Synliga
ärr är alltid lättare att se. Jag har satt nålar för att hjälpa
honom att sova bättre också. Bara att gå igenom asylprocessen kan
vara rejält tufft för människor, fast mellan hoppet om fristad och
rädslan att tvingas åka tillbaka.
Jag
tittar på den unga kvinnan som sitter längre bak. Hon sitter där,
stilla och avslappnad, med slutna ögon. Jag stör henne inte, låter
henne bara sitta. Hon kommer också att sova mycket bättre inatt.
När
minnen från traumatiska händelser stannar kvar lite för länge och
börjar påverka oss varje dag, då kallar man det posttraumatiskt
stressyndrom. Om någon har det så brukar det inkludera (men inte
vara begränsat till) mardrömmar, flashbacks (snabba eller längre
minnesbilder av händelsen som tränger sig på mitt i vardagen),
tankar och sätt att tänka som man inte tar sig ur, som verkar sitta
fast i en, som är negativa och ofta länkade till traumat som hände.
Det
inkluderar en ökad känslighet för ljud, för ljus; en känslighet
för andra människors rörelser som får en att vilja hoppa till
fast de inte egentligen gjorde något hotfullt. Det inkluderar en
mycket sänkt förmåga att lita på andra, och ofta förlorar man
tron på att framtiden verkligen är hoppfull.
En
del människor har bara några av dessa, andra har allihop. En del
människor har mildare versioner av dem, andra mycket starka, så
starka att de inte längre kan arbeta.
Andra
kan bli rädda för folkmassor, eller öppna platser. PTSD är bara
minnen som fastnat från händelser som var för starka för att vi
skulle kunna hantera dem just då. Nu är vi starkare, vuxnare och
äldre; nu är det lättare att se vad vi har lärt oss av dem och
sedan låta dem vila där de är, i det förflutna, så att vi kan
leva och gå friare in i framtiden.
PTSD
kan också komma ikapp ett eller två år efter traumatiska
händelser. Något kan ha legat och vilat under ytan, och sedan sker
någon liten sak till, och allt dyker upp på en gång. Det är
därför lugnet efter stormen, eller all tiden man har i fredstid,
kan göra att man paradoxalt nog mår sämre då minnena äntligen
har tid att komma ikapp och börja bli processade i oss.
Det
finns två generella sorters PTSD: den första är den tydliga,
filmversionen, något stort händer och vi återupplever det en tid
innan vi sakta läker mer. Den andra kallas PDSD – Prolonged
Duress Stress Disorder.
Där har det inte varit en stor sak, utan en lång räcka av små
händelser under mycket lång tid som till slut gör att bägaren
rinner över. PDSD är vanligare hos personal på Socialen, Polisen,
människor som lever med våld och hot under lång tid i hemmet eller
på jobbet, eller i liknande situationer. Svensk psykiatri brukar
ofta känna igen den första, men sällan förstå eller se den
andra.
I
sådana yrken – eller inom hjälparbete av olika sorter – behöver
man ha koll på sin stressnivå och hälsa kontinuerligt och bara ta
hand om den, ungefär som att man håller koll på trädgården eller
på en vacker blomsterlåda på balkongen. Man behöver titta till
dem lite då och då, vattna, gödsla, kolla så att inte ogräset
dykt upp bland blommorna.
Det
går att behandla PTSD och låta sig läka igen. Västerländsk
medicin använder oftast psykofarmaka och i bästa fall samtalsterapi
ihop med kognitiv beteendeterapi, KBT. Ibland sätts människor bara
på psykofarmaka mer eller mindre permanent och lämnas till sitt
öde.
PTSD
går att behandla mycket bra med akupunktur inom kinesisk medicin om
utövaren är tränad i hur man gör det, och samma sak med
öronakupunktur. Det finns tekniker inom kommunikationsträning som
behandlar dem mycket effektivt. Jag har behandlat många med det.
Sett, om och om igen, friheten människor kan få från minnen som
innan har känts som kedjor för dem.
Jag
tar ut nålarna från öronakupunkturen och ler när jag ser hur
mycket mer avslappnad kvinnan är. Medan hon bara sitter och vaknar
till så tar jag ut nålarna för mannen med knivhugget. När han
reser sig och testar är benet mycket starkare, höften gör inte
längre ont, inte knät heller. De ser båda två lättade ut,
gladare, när de går.
Om
vi har tur – för det visar att vi själva förstår vad
mänsklighet är – så har vi empati nog för att sätta oss in i
vad som kan ha hänt en annan människa. Har vi ännu mer tur så har
vi förmågan till sympati som tvingar oss att agera, som tvingar oss
att stå rakryggade och hjälpa till.
Daniel Skyle © 2013
