En lång dag med både bra och dåliga nyheter.
Jag åkte till Loguantai idag, en lång bussresa på två
och en halv timme. Stående. Jag har inte haft en sittplats i Kina på
snart tre veckor – det är alltid för mycket folk. Jag hade det i
fem minuter på en buss i Peking första veckan, på väg till Vita
Molnets Tempel...men sedan steg en gammal dam på och jag fick ge upp
den med. Kinesiska staten har verkligen gett dödsstöten till
Loguantai. Loguantai är platsen där Laozi sägs ha lämnat Kina
runt 500 f. Kr. Om han sedan gjorde det vet ingen, men det är dit
han ska ridit till när en vaktofficer fick bud om hans ankomst och
ödmjukt bad honom skriva ner sin lära innan han lämnade Kina. Det
är den texten som sägs ha varit Daodejing (Tao Te Ching), Boken om
Vägen och Kraften.
Sanningen om den historien kan du läsa i Taoismen –
Förändringens Tradition: schamaner, bergseremiter och
meditationsmästare av Daniel
Skyle, den första boken om Taoismen på svenska, som kommer
ut i juni 2013. Idag har Loguantai gjorts om till en temapark om
Taoismen. Ett Taoismens Disneyland på 17 000 kvadratmeter, med nya
tempel, enorma ytor, enorma statyer, ett Taoistiskt Spa och ett
lyxhotell på området. Soptunnorna för besökarna är gjorda i form
av yin och yang. Ingenting fanns kvar här av träningen inom
Taoismen – bara den Religiösa Taoismen omgjord till turistfälla.
Suck. Jag vände om och gav mig tillbaka in till Xi´an med sorg i
hjärtat.
Bakom Loguantai ligger Zhongnanshan...skugga på skugga
av berg in i bergskedjan, medan Loguantai tema-parken når ända fram
till bergens fötter. I bergen finns det eremiter. Men min nästa
resa i Xi´an efter jag kom tillbaka visade ytterligare ett problem:
man får inte gå in i Zhongnanshan just nu. Tydligen är det så
torrt i bergen att turister är förbjudna att resa där på grund av
brandrisken, ända fram till förste maj. Det finns säkert vägar
runt det, men det gör att officiella kontakter som leder in där är
omöjliga just nu.
Däremot åkte jag till Baxiangong, ett lokalt
taoistiskt tempel i Xi´an, de Åtta Odödligas Tempel. Det fick
namnet efter att ha varit platsen där två av de taoistiska Åtta
Odödliga möttes under Tangdynastin – Han Zhongli och Lu Dongbin.
Templet sägs ligga på samma plats som värdshuset där de först
möttes. Här var känslan en annan. Detta var ett riktigt taoistiskt
tempel. Och genom lite letande hittade jag personal som pratade
engelska, och som svarade att ja, jag kunde få namn och adresser
till eremiter här. De eremiter som de kände till, det vill säga.
Som en taoistisk munk jag blivit vän med i Peking sade, fantastiskt
välformulerat: ”Jag tror att om du kan hitta dem så är de inte
eremiter”.
Det finns olika grader av eremiter i bergen, men de som
verkligen vill vara helt ifred försvinner djupt djupt in i bergen,
inte i första berget, utan flera ryggar in djupt in i Zhongnanshan
eller andra berg i Kina. Fler och fler av de stora templena har
omvandlats till turistparadis, precis som Loguantai, och berövar
samtidigt smidigt munkarna och nunnorna där tid att träna.
Eremiterna försvinner långt från detta. Ingen vet hur många som
finns i Kina idag. Ibland är de registerade, ibland inte. Ingen vet.
Vissa tillbringar hela sitt liv i bergen, och är bara kända i någon
liten närliggande by för att de köper mat där – men de som är
djupast in gör inte ens det, utan bara gror sina egna grönsaker och
lever på dem. Ingen ser dem.
I morgon ska jag också åka om ett lokalt buddhistiskt
tempel, Wolongsi, den Sovande Drakens Tempel, en plats känd både
för taoistisk träning och senare, buddhistisk – bland annat genom
munkar som tränade direkt för Xuyun, en av Kinas mest kända munkar
under de gångna 200 åren. Sökandet efter eremiterna fortsätter i
morgon.
Daniel
Skyle
©
2013
