Att komma tidigt till Dr Wangs klinik går till på följande sätt: man går upp innan hotellet ger frukost, så det blir att käka kex på vägen. Nere vid gatan börjar man vinka efter en taxi, helst som Pekingborna gör. Det är redan en hel del folk ute vid 0645. Med lite tur stannar en taxi ganska fort, annars står man där i tidig Pekingmorgon en meter från trafiken ocn njuter av luften medan den fortfarande är ganska klar.
Ah, en taxi. ”Hej,
jag skulle vilja åka hit.” Visa en lapp där snäll personal har
skrivit ner den kinesiska adressen till det stora shoppingcentrat
nära kliniken. Har man tur, återigen, så nickar chauffören och
sätter på taxametern. Har man otur ger de en sur min och en
handviftning innan de kör sin väg. Då blir det att leta mer taxi.
Väl framme visar
man lite mer exakt var man vill av, i mitt fall vid MacDonalds i det
enorma köpcentrat som sägs vara ett av de största i Asien, om inte
det största. Gigantiskt. Ett oceangående skepp i husform.
Medan bilarna bakom
tutat en stund på dig och chauffören medan du betalar så hoppar
man ur och står där, framme. Sedan strosar man över gatan till
MacDonalds – det är fortfarande gått om tid till kliniken börjar
– och sedan, i mitt fall, återigen, går man in på MacDonalds och
beställer en kopp te och en apelsinjuice. Apelsinjuicen dricker jag
sittande därinne; teet tar jag med mig på promenaden. En liten
morgonritual för att landa innan jag vandrar vidare till kliniken
för att studera med en laoyisheng, en gammal kinesisk läkare som
arbetat inom kinesisk medicin i 51 år.
Jag tar med mig teet på den sista sträckan promenad.
Det är bara över gatan och två kvartér ner innan jag är framme
vid grindarna till bostadsområdet där Dr Wang har sin egen klinik.
Han arbetar en dag i veckan på sjukhuset fortfarande, i en klinik
gjord speciellt för honom sedan han började bli så känd. På
sjukhuset är det kaos, intensivt, patienter och släktingar hela
tiden mitt bland sju-åtta kinesiska läkare som alla deltar i
processen. Hans egen klinik är långsammare och lugnare, med gott om
tid att hinna se utan att behöva kika över huvudena på sju
kinesiska läkare som alla vill se vad Dr Wang gör med nålarna.
Jag går in på området, ännu ett av dessa
höghusområden där tjugovåningshusen står överallt som svampar
vuxna på betongplattformar. Ibland har någon släppt ner en enstaka
lekplats, kanske lite små träd och buskar, men inte mer. Några hus
senare är jag framme, dörren är öppen in, och därinne väljer
jag rätt korridor och kommer till Dr Wangs dörr.
Jag öppnar. Först
på plats , antagligen, för en del lampor är fortfarande släckta.
Jag kan höra Dr Wang prata i sitt rum, och känna lukten av hans
cigaretter. Hans assistent kommer ut och säger godmorgon. Jag säger
godmorgon tillbaka. Hon ler, vi har båda två hund och även jag
bara pratar bitar av hennes språk och hon ingenting av mitt, så har
vi något gemensamt. Jag tar på mig den vita rocken jag aldrig har
på mig på kliniken i Sverige, och går och gör te. Sedan sätter
jag mig vid bordet framför Dr Wangs skrivbord och tittar på
patientanteckningarna från igår. Behandlingsrummet ligger intill
med plats för tre patienter; rummet där jag är träffar Dr Wang
dem, gör diagnos, går igenom punkter, det är här hans elever
sitter och tittar på och kan ställa frågor, och det är här vi
har föreläsningarna han ger de dagar då det är färre patienter.
När han arbetade på de statliga kinesiska medicinsjukhusen, som han
gjorde ända till sin pension, så träffade han 50-100 patienter om
dagen. 50-100. En ofantlig summa, en summa ingen västerländsk
akupunktör kommer i närheten av. Sex dagar i veckan. Det var på de
enorma mängderna patienter som han testade sina system för att
kartlägga förändringar på meridianerna (jingluo zhenduan, på
kinesiska), och det var på dem han testade olika punktkombinationer
och vad som funkade och inte funkade av det hans lärare lärt honom.
Jag sippar på teet. Allting är lugnt här än så
länge. Det blir mer sedan, snabbare och med ett snabbt flöde av
information om patienter och diagnostik. 0750 nu. Andra elever borde
börja dyka upp snart.
Sedan öppnas
ytterdörren, någon annan kommer in, hälsar, hojtar till Dr Wang.
En till vit rock, sedan en till, en till och en till...ibland fyra
elever, ibland åtta eller mer. Några av dem är läkare från
sjukhusen här som går formell utbildning som Dr Wangs elever, andra
är västerlänningar som jag (waiguoren, eller, mer vanligt i Kina
men oartigare, laowai) som stannar kortare eller längre tider och
lär sig hans system.
Assistenten slår på
ljusen fullt ut nu och rummet börjar fyllas. Dr Wang kommer ut och
ler, hälsar på folk, med ett moln av cigarettrök efter sig från
sitt rum. Han fyller sjuttiosex i år och trots rökningen har han
förbluffande mängder energi och tankeklarhet. Han behandlar sig
själv, det vet jag. Hoppas jag har samma energi vid sjuttiosex. Och
han fortsätter ha en brinnande passion för akupunktur och för att
vidareutveckla sin forskning inom det. Det syns med varje patient han
har, vilket känns otroligt efter ett helt liv med mer patienter än
vad jag kan föreställa mig.
Utländska språk
börjar blandas med kinesiskan och Dr Wang slår sig ner just som
första patienter kommer in. De hälsar, översättaren tar fram rätt
patientfil och går igenom fallet, vilka punkter som användes senast
och hur det har gått sedan första behandlingen, och Dr Wang börjar
med den första diagnosen för idag.
Han ställer några frågor om uppföljning från
senast, kollar puls, tunga, och känner sedan igenom meridianerna
igen för att se om något har ändrats. Först de sex meridianerna
på armen, sedan på benen. Han kommenterar lågt och med lite
rosslig röst till översättaren. Sedan skriver han ner punkterna
för patienten för idag, och nämner om det är några speciella
förändringar på meridianerna, både gammalt och om något nytt har
ändrats.
Sedan nickar han,
och patienten reser sig och vandrar in i behandlingsrummet med
assistenten, lägger sig på britsen och Dr Wang följer efter i vit
rock och med vit mössa med ett litet tåg av studenter efter sig. Vi
är många för det lilla utrymmet, och både kameror,
anteckningsböcker och ljudinspelare fyller luften medan vi försöker
att inte vara i vägen för Dr Wang eller hans assistent.
Ah, nästa patient
har kommit därute redan! Dr Wang får en nål från assistenten, och
sätter in i den första punkten, sedan de andra. Ofta bara fyra
punkter sammanlagt, ibland sex eller åtta. Han säger alltid att
färre punkter är bäst. Varje punkt säger till systemet att göra
någonting – om de är många är det som en tågstation av folk
som skriker åt en att göra olika saker. Ju färre nålar, desto mer
lyssnar sinne och kropp på informationen de får, desto mer effektiv
blir behandlingen.
När han satt dem
nickar han, och vandrar sedan ut tillbaka till nästa patient likt en
andmamma följd av en flock vita ungar. Bakom oss hör jag
prasslandet av när assistenten fäller ut en av värmefiltarna av
metall och lägger över patienten för att hon ska hålla värmen.
Det är sällan kliniken är varm, värmen kommer och går i
kinesiska höghus, och i mars är Peking fortfarande kallt.
Häromdagen var det riktigt kallt, bitande torr kyla följd av en
morgon med förbluffande sagosnö överallt: två decimeter över
natt, som snabbt smälte när vädret blev varmare.
Nästa patient har
redan satt sig. Jag börjar skriva snabbt igen för att hinna ikapp.
Daniel Skyle ©
2013
