fredag 18 april 2014

Resebrev 8 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter


Den första medicinska textboken i Kinas historia heter Huangdi Neijing – ”Den Gule Kejsarens Inre Klassiker”. Den beskriver en mycket detaljerad medicinsk tradition i sina två böcker som någon skrev ner runt 300 f. Kr. Ingen vet vilka; sannolikt var det ett kollegium av dåtidens akupunkturläkare. Systemet den beskriver är mycket detaljerat och exakt, så det måste ha utvecklats under många sekel innan det faktiskt skrevs ner.



Den innehåller två böcker: Suwen, De Allmänna Frågorna, och Lingshu, Den Andliga Kompassriktningen (Lingshu har bytt namn under årtusendenas gång; läkarna då kallade den Zhenjing, Nålklassikern).

De båda böckerna är själva bibeln för all kinesisk medicin – all akupunktur, örtmedicin och alla andra behandlingstekniker som ingår i den kompletta kinesiska medicintraditionen.

De täcker enorma mängder information om diagnostik, synsätt och behandlingar mellan sig.



Böckerna är skrivna som träningsmanualer i kinesisk medicin.

Jag sitter och skriver detta i Sjödistriktet i Peking, på en Starbucks, och tittar ut på hur skymningen lägger sig över en av de många sjöarna som ligger kvar i en lång följd i centrala Peking. Detta är ett turistområde – det är mängder med turister här, båda västerlänningar och kineser som kommit hit från andra delar i Kina. Gatuförsäljarna kan några ord engelska, tillräckligt för att försöka dra in en utländsk turist till att köpa någon av småprylarna de säljer.

Beihaiparken ligger i närheten, Prins Kongs palats ännu närmare, och sjön är inringad av vita stenstaket i gammal stil. Man kan hyra en båt och åka ut på den, en romantisk resa många par gör. Men de flesta bara strosar längs sjöpromenaden i långsam mak och tittar på omgivningen. Ibland har de köpt sockervadd som finns här, och man ser en person gömd bakom en enorm boll av vitt ludd vandra förbi.



Jag tänker på de som skrev Neijing en gång för så längesedan.

Boken är skriven som träningsmanual i kinesisk medicin, det var ju det vi pratade om, just det.

Den är skriven i formatet med frågor från elev till lärare, och är menad att användas i kliniken under lärlingsträningen för akupunkturläkare. Den var menad att läras ut från, rad för rad och koncept för koncept, teknik för teknik, av någon som var tränad i den och som arbetat länge i en välbesökt kinesiskmedicinmottagning i by eller stad. Lärlingsträningen var det gamla sättet som användes i tusentals år. Nu har man tur om man kan bli tränad så, under längre tid av någon som har lång erfarenhet på kliniken och är villig att dela med sig av sina hårt vunna kunskaper till någon annan.



Suwen, De Allmänna Frågorna, är grundkursen (om än med mycket avancerad information i). I den är den legendariske Gule Kejsaren eleven, och en man som heter Qi Bo läraren. I Lingshu däremot, så har eleven gått ut; i den frågar en annan person den Gule Kejsaren istället, som har ansvaret att ge svaren där.

Det var givetvis inte den Gule Kejsaren, det namnet är bara valt för att ha ett exempel på en hög person från det förflutna. Formatet är det viktiga, och i Lingshu, Den Andliga Kompassriktningen, täcker man in enorma mängder diagnostisk information och faktiska behandlingstekniker.



Neijing har använts och studerats och testats i 2300 år nu. Hela tiden har kunskaperna och detaljerna i den testats och forskats i av akupunkturläkare genom Kinas historia på jordklotets största befolkning. Tusentals andra medicinska texter har skrivits efter den och från den: både böcker, textböcker, monografier och poetiska texter med dold information i.

Ungefär tio av de tusentals texterna finns översatta till västerländska språk. Det är allt.



Skymningen faller därute nu, över sjön.

Neonljus lyser upp vita stenstaket och speglas i vattnet; gula, röda, blå och vita ljus blänker i den som utslängda pärlor. Vid staketet närmast caféet står en hel rad kinesiska turister med kameror på stativ. Det är nog en berömd vy, kanske något man förväntas kunna visa när man kommer hem till sin hemort igen.

Jag minns försäljaren utanför, han som säljer någonslags leksaker och solfjädrar; han sade det klassiska ”Hallo!” till mig, det man hör överallt från försäljare, ofta det enda engelska ord de kan för att dra in västerlänningar. Han försökte sälja till mig tills jag trött sade ”Min herre, nej tack, nej tack” på kinesiska. Då log han vänligt och klappade mig på axeln. Det var trevligt.



I Väst är det ovanligt att akupunkturkurser läser Neijing, ännu mindre verkligen studerar texten. Det händer, men är inte en självklarhet. I Kina måste man läsa den på alla akupunkturläkarutbildningar, de som alltid är heltid på universitet här, ofta under åtta år.

Men det är sällan akupunktörer idag faktiskt studerar Neijing på djupet och verkligen applicerar kunskapen i den. Man hänvisar till citat, men få studerar den på djupet, fast alla är överens om att den är del av själva rötterna i kinesisk medicins långa, långa tradition.

Dr Wang, min lärare i Peking, sitter ofta och läser och studerar Neijing dagligen, fast han har studerat den i snart sextio år.



Boken var tänkt att användas som kurslitteratur på en medicinutbildning. Att läras ut och användas rad för rad, under många års tid, medan eleven först såg kunskapen applicerad på patienterna och sedan fick börja testa att applicera den själv, övervakad av akupunkturläkaren vars klinik han tränade på.

Det gällde alltifrån grundsystemet av kinesisk medicin, basteorin, till den komplicerade diagnostiken, träningen för sinne och kropp medan man arbetade med patienter, och sedan nålsättningstekniker i mängder med variationer, punkter och vad de gjorde, och råd för hur man behandlade på kliniken. Enorma mängder kunskap utlärd och smält under många års träning.



Jag tänker på dem, de som skrev ner Neijing. Undrar vilka de var, undrar hur lång tid det tog. Lång tid, säkert. De var antagligen gamla. Kinesisk medicin har som grundinställning att man inte skriver något för att fördjupa traditionen förrän man är 60+. Först när man har arbetat på kliniken i mer än trettio år anser man att ens kunskap är fördjupad nog att kanske lägga till något till traditionens samling av kunskap.

Min egen lärare här i Beijing var 71 när han publicerade sin första bok. Då hade han arbetat som akupunkturläkare i 42 år på de statliga sjukhusen, där en lugn dag är 50 patienter och en stressig dag innebär upp mot 100.



En framgångsrik akupunkturklinik i Väst har 30-40 patienter i veckan.



Idag satt jag här, på samma café, och hade en engagerad diskussion om detaljer i Neijing med en av mina medelever hos Dr Wang. Vi diskuterade detaljer i den, diagnostik på patienter på Dr Wangs klinik, och hur vissa tecken i texten hade en annan betydelse då än vad de har nu, vilket ändrade innebörden i ett specifikt ord. Jag antar att det var folk som vi som skrev Neijing, en gång på 300-talet före Kristus, en grupp av oss, djupt engagerad i i hur man kan hjälpa patienters hälsa och läkning med behandlingarna, och lika djupt passionerad över hur man kan föra den informationen vidare till generationer längre fram.

Vi som kunde ha skrivit den då läser den nu, läser deras enorma arbete om kinesisk medicin och klinisk kunskap de insamlade om den, vi läser den och det är tvåtusentrehundra år senare.





En av många kärnmeningar i Neijing är denna:



För varje nål som sätts är metoden över allting annat att komma ihåg roten i sinne och själ.”

Kapitel 8, Benshen, Roten till Shen, Lingshu, del 2 av Neijing (översättning Daniel Skyle © 2014)





För varje nål som sätts ska akupunktören alltid vara närvarande med sitt eget sinne, och hon eller han ska alltid vara fullt medveten om hur patientens sinne är, hur det fungerar och mår, om man måste hjälpa dem att slappna av det mer innan man sätter nålen eller ej, och hur behandlingen kommer att påverka det. Detta ska gälla varje nål, varje punkt, varje nål som sätts på varje patient, något som är nästan omöjligt om inte akupunktören har långtida och stabil meditationsträning med sig.



Och det finns många sådana meningar i Neijing, ofta bara skrivna en gång i texten och inte mer, för man tog för givet att läraren skulle betona hur enormt viktiga de var, och lära ut dem och teknikerna runt dem till eleven innan de släpptes loss på patienter.

På den här resan köpte jag en kopia av hur böcker som Neijing såg ut på den tiden. De var inte böcker som vi har nu; de var tunna bambustickor som bundits samman och sedan rullats ihop. Man ristade in tecknena på bambun, något som kräver stor ansträngning att göra tydligt och klart så att andra kan läsa den sedan.

Så varje tecken valdes med omsorg; varje fras i de två långa böckerna valdes med stor noggranhet. Att rista dem var svårt – varje streck räknades, allt som var viktigt skulle med, men det var verkligen genomtänkt, för att skriva dem var svårt.



Jag undrar hur de såg ut, de som skrev Neijing.

Var de som mig och min vän idag? Engagerade, intelligenta, passionerade, fast äldre, med fårade ansikten och vitt hår och glada ögon, som behandlat fler patienter under trettio års tid än vad de kunde komma ihåg?

Hur lång tid tog det? Flera av de kinesiska medicinska klassikerna där vi känner till författaren så lade personen 20-30 år på texten de skrev, just för den enorma respekten för informationen de skulle föra vidare. Huang Fumi, som skrev den första uppslagsboken om kinesisk medicin, lade 20 år på att skriva Den Systematiserade Klassikern för Akupunktur och Moxa (Zhenjiu Jia Yi Jing) på 200-talet efter Kristus. Li Shizhen lade 27 år på att sammansätta och skriva sitt stora örtmedicinuppslagsverk på 1500-talet. Dr Wang hade samlat in och systematiserat information från sjukhusen i 42 år innan han skrev sin.



Vilka de än var, den gruppen av akupunkturläkare, så ekar deras noggranhet, ödmjukhet och precision än idag. Jag använder deras kunskap nu, idag, för att hjälpa, behandla och läka patienter på mina kliniker i Sverige, 2300 år senare.

De hade sina liv då, andades och älskade och tänkte precis som du och jag. Inte bara det, de ville hjälpa andra och var villiga att lägga lång tid på att lämna vidare kunskapen om hur man gör det väl, ända fram till oss idag.





Daniel Skyle © 2014