fredag 18 april 2014

Resebrev 7 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter


Resan till Shanghai går förbluffande snabbt. Snabbtågen finns nu, de som går i 300 km/h. De är lyxigare än de vanliga, som västerländska tåg, och dyrare. En enkel resa Beijing-Shanghai kostar runt 550 SEK. De vanliga tågen är mycket billigare. Men med ett av dem skulle samma resa ta 8-11 timmar; nu tar den fem timmar och tjugo minuter.

För research i bergen utanför Xi´an, i västra Kina tog jag snabbtåget dit på min förra resa. Det tog lika lång tid det. Det vanliga tåget skulle ha tagit runt 18 timmar... Sedan tog det fyra timmar med buss från Xi´an ut till bergens fötter, de små tårna som leder djupare in, högre upp, in bland stigarna i grönskan tills man börjar träffa på eremiterna...



Jag sitter på tåget nu, nu när jag skriver det här. Det är fullt av kineser – ingen överraskning, precis. Kinesiska röster hörs överallt, alltifrån familjen med sin treåring tvärs över gången till mannen längre bak som för en högljudd telefonkonversation. Det är en konstig skillnad i början att titta ut över en järnvägsvagn och se att alla som sitter i den har svart hår.

Stramt klädda konduktörskor går förbi i uniformer som mer minner om flygvärdinnor än tåg. Men de här tågen är lyxigare; 550 enkel resa, 1100 retur – hälften av min lärares månadshyra för sin lägenhet.

Peking-Shanghai är långt. Landet är så stort; man får lätt känslan av att man skulle kunna försvinna här. Kanske, precis som de buddhistiska och taoistiska eremiterna, bara ta ett steg av scenen och ut i kulisserna i bergseremitage och grottor. Försvinna från världen, lämna den till sig själv utan att man lägger sig i. Fast det är ju inte världen de lämnar, de lämnar hongchen, det röda dammet bakom sig, allt som kommer och landar på en själv som damm och täcker oss så att vi inte längre ser vem vi själva är.

De tar ett steg – och är borta. En del av det som den taoistiska klassikern Zhuangzi talar om som att gå utan att lämna några fotsteg.



Eremiter har bott i Kinas heliga berg i minst 3000 år. Man har kvar texter om dem och av dem, inkluderat en del fantastiskt vacker poesi skriven av dem i bergen.

Baopu – att Omfamna Enkelhet. Ett av Taoismens kärnbegrepp. Att förenkla sitt liv, förenkla tillvaron, både fysiskt och mentalt. Att alltmer släppa hungern efter nya föremål, hellre göra sig av med dem som är onödiga. Enkelhet. Och ju enklare vi tillåter oss att bli, desto mer av vårt egentliga väsen lyser igenom. Ju enklare vi blir, desto mindre rött damm fastnar på oss. Rött damm, rött damm; det finns överallt, fastnar i våra kläder, på vår hud och på våra ögon så att vi inte längre ser världen rent, genom den vi faktiskt är, utan projicerar en massa karma och åsikter på andra och på vår omgivning.

Baopu, att Omfamna Enkelhet. Det finns inget enklare än enkelhet.



Nu åker vi i superhastighet genom Kinas uråldriga landskap. Telefoner låter runt mig, dataspel på hög volym och människor som har de senaste mobiltelefonerna och Ipads köpta för billiga pengar i landet där de ofta tillverkas av en enormt fattig arbetarklass på fabrikerna.



Kanske, ju enklare vi blir, så kan vi bli som några av Zhuangzis vänner, andra taoistiska mästare han kände och som tränade i närheten av honom, som var

på lån från allting annat, och som snart åter skulle återbördas till den enda kroppen (Dao). Medan de glömmer gallblåsa och lever, och överger ögon och öron, skulle de fortsätta vidare igen, ramlande och dansande genom en följd av slut och nya pånyttfödelser. De vandrar avslappnat bortom det trista dammet i vår värld, vandrar utan sig själva, obegränsade och fria genom den osjälviska utvecklingen av saker och ting. (Chuang Tzu – The Inner Chapters, Hinton, övers till svenska, Daniel Skyle © 2014)



Här ser vi en liten del av Taoismens syn på reinkarnation, och för utövare av Taoismen så innehåller den flera träningskoder.

På en första nivå visar den här texten hur de båda bara slappnade av och lät sina system bli allt friare och klarare tills de slappnade av ända in i dansen av förändring i universum som taoisterna kallar Dao. Som del av den lät de sig själva följa med i liven, ett efter annat, utan att se dem som vare sig något speciellt eller inte. De bara föll och dansade vidare genom sina existenser, helt tillfreds, och helt del av flödet som är Dao.

Baopu: att Omfamna Enkelhet. Fisken som tillslut tillåter sig bara vara en fisk, och sedan helt följa med i det stora havet.



Daniel Skyle © 2014