Att
träffa en riktig kungfumästare, som de är kända i Väst, är
hemskt ovanligt.
Vilken
bild: ”kungfumästare”. Man ser alla bilderna från kung-fu
filmer, tänker på alla legenderna som finns runt dem, kinesiska
kampkonster och kanske mystiska förmågor, hur de hjältemodigt
slåss mot skurkarna och samtidigt rakryggat står för att alltid ha
ett gott hjärta och integritet.
Visst
är filmerna överdrivna. Men inte alltid så mycket som man kan tro.
En
riktig kungfumästare är en person som har tränat en eller kanske
två stilar inom kinesiska kampkonster i decennier, och det på en
nivå som motsvarar OS-atleter. De gamla traditionerna inom kinesiska
kampkonster har enorma mängder kunskap i sig, sånt som vi sällan
känner till något alls om här i Väst.
Det
finns ungefär 300 olika stilar av kampkonster i Kina. Egentligen
kallas de quan,
kampstilar, men namnet på skicklighet och inre kraft kallar man ofta
gongfu.
När amerikanska soldater kom på 1940-talet så hörde det och
omvandlade det till det amerikanska ”kung fu”.
Idag
när någon säger gongfu så menar de om en utövare är skicklig
eller ej, om han har riktig inre kraft i det han gör, något som
alltid kräver qigongträning som del av kampstilarna de tränar.
I
Kinas historia har det funnits flera sorters kungfumästare, som vi
skulle kalla dem här. Dels de som varit rent praktiska, militärer,
livvakter eller säkerhetspersonal av olika sorter. De har tränat
och utövat sina kunskaper som yrke, och använt hälsokunskaperna
från sin träning för att samtidigt läka sig själva från skador
och problem. Men till och med de har ofta haft inställningar om att
vara rakryggade och ha bra etik inom sina yrken. På kinesiska kallar
man detta xiuxin,
xiude,
”Att Nära Hjärtat och att Nära Sin Inegritet”. Xiu
betyder både att nära, studera och kultivera någonting, ungefär
som att skapa en vacker trädgård.
De
två andra sorterna har varit kungfumästare som är specialister på
sin stil, ofta sådana som vuxit upp med den inom sin familj. Dessa
är mer som bykungfumästare, och fungerar som kunskapskällor för
en hel by eller klan. Deras kampkonstkunskaper lärs ut för att
skydda byn, och kunskaperna om hur man läker andra och använder
qigong för sig själv lärs samtidigt ut till både familjmedlemmar
och behandlar andra bybor i byn. Dessa är lite mer de klassiska
kungfumästarna, de som tar hand om platsen där de bor och är ett
skinande exempel av rakryggad integritet: de lär ut hur man använder
sina kunskaper för att skydda de utsatta och ge röst åt de
röstlösa.
Detta
finns i liknande version inom kinesisk medicin, där
akupunkturläkaren eller örtmedicinaren också ska ha samma
rakryggade integritet och goda hjärta, och genom sitt exempel hjälpa
folk i deras omgivning att se det i sig själva.
I
Nanjing,
en av de mest kända medicinska klassikerna, Klassikern om Svåra
Frågor, säger man, ”De
som kan se en sjukdom genom att titta på folks shen (sinne
och känslor)
kallas De Visa; de som ser sjukdomen genom att lyssna på patientens
röst och genom att ställa frågor kallas Skickliga Hantverkare; de
som ser sjukdomen genom att palpera meridianer och pulser kallas
Skickliga Arbetare.” (översättning
Daniel Skyle © 2014. Du kan läsa mer om Nanjing och de andra
kinesiska medicinklassikerna i boken Taoismen
– Förändringens Tradition.
Information om den hittar du här:
http://www.acupractitioner21.blogspot.se/2013/07/forsta-boken-om-taoismen-pa-svenska.html)
De
som kan titta på en patient och se deras problem och sjukdom anses
vara de skickligaste. De använder lång klinisk erfarenhet för sina
beslut, och specifika tekniker de fått lära sig och tränat upp
under decennier. Den förmågan kräver också stora mängder
meditationsträning under många års tid. Man kan inte se och förstå
andra människors shen
utan att aktivt ha arbetat länge med sin egen. (Du kan läsa mer om
shen,
sinne och känslor, och hur man arbetar med dem i kinesisk medicin i
den här artikeln:
http://www.acupractitioner21.blogspot.se/2013/12/akupunktur-och-hur-vi-laker-lakekrisen.html)
Den
tredje sortens kungfumästare är den som är baserad inom templena
eller de andliga traditionerna i Kina – Taoism eller Buddhism.
Dessa har sitt huvudfokus på andlig träning, men i många av de
traditionerna ingår samtidigt kunskaper om kampkonstträning och
gongfu.
De riktiga utövarna där använde kampkonstträningen till att skapa
stark stabil fysisk hälsa för att balansera sin träning i sittande
meditation. De använde den också mycket konkret för att kunna
försvara sig själva: i forntidens Kina var landet verkligen inte
säkert, och det fanns mycket lite i form av polisväsende.
Kringströvande munkar fick ofta ha egna kunskaper med sig för att
klara sig på sina vandringar.
I
det kända Shaolintemplet tränade förvisso äkta buddhistiska
munkar kampkonster – men många banditer eller brottslingar flydde
också dit i perioder för att söka skydd, och både lärde ut sina
kunskaper till andra där och tränade själva.
En
av den här författarens lärare i kinesiska kampkonster är både
taoist och kungfumästare med ett förflutet inom säkerhetsarbete,
så den versionen finns och lever än idag, och han i sin tur lärde
sig från en taoistisk munk med träning från Emeibergen, som också
arbetade med säkerhet och lärde ut sina kampkonstkunskaper inom det
området.
De
äkta kungfumästarna fokuserar alltid på haoxin,
gott hjärta, samma xin
som i frasen xiuxin
xiude vi
talade om ovan. De äkta tar aldrig elever som inte har gott hjärta,
och de testar elever under lång tid för att se hur de agerar i sin
tillvaro – hjälper de andra osjälviskt, skyddar de andra utan att
se det som något speciellt? Är de ointresserade av makt eller
älskar de den? Om de älskar makten från träningen så skulle äkta
kungfumästare snabbt sluta lära ut till dem, och ibland bara
försvinna utan att säga ett ord.
En
längre diskussion runt detta hittar du i boken jag nämnde innan,
Taoismen –
Förändringens Tradition,
där jag går igenom både hur de gamla systemen byggs upp och
diskuterar hur man ser och tänker på begreppet Gott Hjärta inom
den gamla träningen.
Många
av de som tränat djupt i riktiga kungfutraditioner kommer också att
ha tränats i diedayi
– bokstavligt ”Fall- och Slagmedicin”. Det är kunskap om hur
man läker blåmärken, fallskador, benbrott etc., ibland med hemliga
örtkunskaper såväl som avancerad massageteknik. Någon som är
skicklig på diedayi
kan lägga både ben och organ rätt och läka blåmärken och
fallskador förbluffande snabbt.
I
vår tid används det fortfarande, och inom kinesisk medicin använder
man en del av de kunskaperna när det gäller att läka skador efter
t. ex. bilolyckor. Den här författaren har själv använt dem
mycket effektivt på patienter efter bilolyckor och fall- och
slagtrauma.
Jag
hoppas att den här genomgången gett dig lite mer kunskap om hur
mycket som egentligen döljs bakom begreppet ”kungfumästare”.
Här kan du se video på en av mina lärares lärare, nuvarande
traditionsbäraren inom en gren av stilen Xingyiquan,
och där inom en familjegren som kallas Song. Song Guanghua heter
han, och han började tränas i stilen när han var sex år gammal.
Här har du video på när han tränar med spjut och är 76.
Daniel
Skyle ©
2014
