fredag 18 april 2014

Resebrev 6 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter



Att träffa en riktig kungfumästare, som de är kända i Väst, är hemskt ovanligt.
Vilken bild: ”kungfumästare”. Man ser alla bilderna från kung-fu filmer, tänker på alla legenderna som finns runt dem, kinesiska kampkonster och kanske mystiska förmågor, hur de hjältemodigt slåss mot skurkarna och samtidigt rakryggat står för att alltid ha ett gott hjärta och integritet.

Visst är filmerna överdrivna. Men inte alltid så mycket som man kan tro.

En riktig kungfumästare är en person som har tränat en eller kanske två stilar inom kinesiska kampkonster i decennier, och det på en nivå som motsvarar OS-atleter. De gamla traditionerna inom kinesiska kampkonster har enorma mängder kunskap i sig, sånt som vi sällan känner till något alls om här i Väst.

Det finns ungefär 300 olika stilar av kampkonster i Kina. Egentligen kallas de quan, kampstilar, men namnet på skicklighet och inre kraft kallar man ofta gongfu. När amerikanska soldater kom på 1940-talet så hörde det och omvandlade det till det amerikanska ”kung fu”.

Idag när någon säger gongfu så menar de om en utövare är skicklig eller ej, om han har riktig inre kraft i det han gör, något som alltid kräver qigongträning som del av kampstilarna de tränar.

I Kinas historia har det funnits flera sorters kungfumästare, som vi skulle kalla dem här. Dels de som varit rent praktiska, militärer, livvakter eller säkerhetspersonal av olika sorter. De har tränat och utövat sina kunskaper som yrke, och använt hälsokunskaperna från sin träning för att samtidigt läka sig själva från skador och problem. Men till och med de har ofta haft inställningar om att vara rakryggade och ha bra etik inom sina yrken. På kinesiska kallar man detta xiuxin, xiude, ”Att Nära Hjärtat och att Nära Sin Inegritet”. Xiu betyder både att nära, studera och kultivera någonting, ungefär som att skapa en vacker trädgård.

De två andra sorterna har varit kungfumästare som är specialister på sin stil, ofta sådana som vuxit upp med den inom sin familj. Dessa är mer som bykungfumästare, och fungerar som kunskapskällor för en hel by eller klan. Deras kampkonstkunskaper lärs ut för att skydda byn, och kunskaperna om hur man läker andra och använder qigong för sig själv lärs samtidigt ut till både familjmedlemmar och behandlar andra bybor i byn. Dessa är lite mer de klassiska kungfumästarna, de som tar hand om platsen där de bor och är ett skinande exempel av rakryggad integritet: de lär ut hur man använder sina kunskaper för att skydda de utsatta och ge röst åt de röstlösa.

Detta finns i liknande version inom kinesisk medicin, där akupunkturläkaren eller örtmedicinaren också ska ha samma rakryggade integritet och goda hjärta, och genom sitt exempel hjälpa folk i deras omgivning att se det i sig själva.

I Nanjing, en av de mest kända medicinska klassikerna, Klassikern om Svåra Frågor, säger man, ”De som kan se en sjukdom genom att titta på folks shen (sinne och känslor) kallas De Visa; de som ser sjukdomen genom att lyssna på patientens röst och genom att ställa frågor kallas Skickliga Hantverkare; de som ser sjukdomen genom att palpera meridianer och pulser kallas Skickliga Arbetare.” (översättning Daniel Skyle © 2014. Du kan läsa mer om Nanjing och de andra kinesiska medicinklassikerna i boken Taoismen – Förändringens Tradition. Information om den hittar du här: http://www.acupractitioner21.blogspot.se/2013/07/forsta-boken-om-taoismen-pa-svenska.html)

De som kan titta på en patient och se deras problem och sjukdom anses vara de skickligaste. De använder lång klinisk erfarenhet för sina beslut, och specifika tekniker de fått lära sig och tränat upp under decennier. Den förmågan kräver också stora mängder meditationsträning under många års tid. Man kan inte se och förstå andra människors shen utan att aktivt ha arbetat länge med sin egen. (Du kan läsa mer om shen, sinne och känslor, och hur man arbetar med dem i kinesisk medicin i den här artikeln: http://www.acupractitioner21.blogspot.se/2013/12/akupunktur-och-hur-vi-laker-lakekrisen.html)

Den tredje sortens kungfumästare är den som är baserad inom templena eller de andliga traditionerna i Kina – Taoism eller Buddhism. Dessa har sitt huvudfokus på andlig träning, men i många av de traditionerna ingår samtidigt kunskaper om kampkonstträning och gongfu. De riktiga utövarna där använde kampkonstträningen till att skapa stark stabil fysisk hälsa för att balansera sin träning i sittande meditation. De använde den också mycket konkret för att kunna försvara sig själva: i forntidens Kina var landet verkligen inte säkert, och det fanns mycket lite i form av polisväsende. Kringströvande munkar fick ofta ha egna kunskaper med sig för att klara sig på sina vandringar.

I det kända Shaolintemplet tränade förvisso äkta buddhistiska munkar kampkonster – men många banditer eller brottslingar flydde också dit i perioder för att söka skydd, och både lärde ut sina kunskaper till andra där och tränade själva.

En av den här författarens lärare i kinesiska kampkonster är både taoist och kungfumästare med ett förflutet inom säkerhetsarbete, så den versionen finns och lever än idag, och han i sin tur lärde sig från en taoistisk munk med träning från Emeibergen, som också arbetade med säkerhet och lärde ut sina kampkonstkunskaper inom det området.

De äkta kungfumästarna fokuserar alltid på haoxin, gott hjärta, samma xin som i frasen xiuxin xiude vi talade om ovan. De äkta tar aldrig elever som inte har gott hjärta, och de testar elever under lång tid för att se hur de agerar i sin tillvaro – hjälper de andra osjälviskt, skyddar de andra utan att se det som något speciellt? Är de ointresserade av makt eller älskar de den? Om de älskar makten från träningen så skulle äkta kungfumästare snabbt sluta lära ut till dem, och ibland bara försvinna utan att säga ett ord.

En längre diskussion runt detta hittar du i boken jag nämnde innan, Taoismen – Förändringens Tradition, där jag går igenom både hur de gamla systemen byggs upp och diskuterar hur man ser och tänker på begreppet Gott Hjärta inom den gamla träningen.

Många av de som tränat djupt i riktiga kungfutraditioner kommer också att ha tränats i diedayi – bokstavligt ”Fall- och Slagmedicin”. Det är kunskap om hur man läker blåmärken, fallskador, benbrott etc., ibland med hemliga örtkunskaper såväl som avancerad massageteknik. Någon som är skicklig på diedayi kan lägga både ben och organ rätt och läka blåmärken och fallskador förbluffande snabbt.

I vår tid används det fortfarande, och inom kinesisk medicin använder man en del av de kunskaperna när det gäller att läka skador efter t. ex. bilolyckor. Den här författaren har själv använt dem mycket effektivt på patienter efter bilolyckor och fall- och slagtrauma.

Jag hoppas att den här genomgången gett dig lite mer kunskap om hur mycket som egentligen döljs bakom begreppet ”kungfumästare”. Här kan du se video på en av mina lärares lärare, nuvarande traditionsbäraren inom en gren av stilen Xingyiquan, och där inom en familjegren som kallas Song. Song Guanghua heter han, och han började tränas i stilen när han var sex år gammal. Här har du video på när han tränar med spjut och är 76.


Daniel Skyle © 2014