fredag 18 april 2014

Resebrev 5 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter


Det är tidskrävande att göra research för böcker. Speciellt om det är böcker som kräver att man inhämtar information från människor.

Den första boken om Taoismen jag skrev – Taoismen – Förändringens Tradition (som är ute nu, och som går att köpa genom att beställa direkt på daniel@smallchange.se) krävde mycket tid med tjugo års research och träning, och sedan ännu mer tid med intervjuer och forskning i Kina.
 
På förra resan påbörjade jag research för en kommande bok om eremiter i Kinas berg, och på den här resan fortsätter jag research för böcker om Taoismen: nu med att intervjua äldre taoister i Peking, och taoistiska nunnor.
   Att intervjua folk kräver att de säger ja till det.
   Det är en liten detalj, men den är ganska viktig.
   Och att intervjua taoister är lite som att intervjua ankor. Det är inte säkert att de pratar.

Taoismen har som del av sin själva inställning att försvinna in i bakgrunden, att ta steget undan och dölja sitt ljus. Man kallar det just så, i den gamla träningen: mingyi, att dölja sitt ljus. Den vise bär en grov klädnad men inuti döljer han jade, är en annan fras bland koderna ur Daodejing (”Tao Te Ching”) som visar hur man bör se alldaglig ut på ytan, men arbeta med mycket djupgående andlig träning under den.

Taoismen bygger helt på träning. Det är en så kallat mysticistisk tradition, det vill säga att allting är uppbyggt av specifika träningstekniker inom meditationsträning istället för bara tro. Taoismen har sedan ett stort, precist system av sittande meditation hopvävt med olika sorters specifik qigong och ibland kampkonstträning.

Det finns tre sorters Taoism: den gamla, den som kallas Daojia, Klassisk eller Levande Taoism, som bygger på träning. Det är den som finns i de gamla texterna och som fortfarande lärs ut inom en del (oftast slutna) traditionslinjer idag. Den har funnits i minst 2500 år.

Sedan kom Religiös Taoism, Daojiao, som skapas år 142. Den börjar bygga upp en Taoism som är en dogmatisk religion, där till exempel den mytomspunne Laozi, som felaktigt sägs ha skrivit Daodejing (”Tao Te Ching”), görs om till en gud att tillbe. Man omvandlar också träningsnivåer och meditationstillstånd inom taoistisk träning till gudar, och skapar ritualer för dem.
 
Till slut uppstår Filosofisk Taoism i Väst på 1960-talet med hippies, och lite med Beatniks på 1950-talet innan dess. Den har spritts mest inom akademia och New Age i Väst. Den bygger på att människor bara läser de taoistiska texterna, ofta i inkorrekta översättningar, och gillar dem utan att någonsin veta något om den faktiska Taoismen och träningsystemen som bygger upp den. Den kan öppna deras syn på verkligheten till något större trots att de sällan vet att Taoismen bygger på träning eller träffar en riktig taoist. (Du kan läsa mer i detalj om de tre sorternas Taoism och deras rötter i Taoismen – Förändringens Tradition av Daniel Skyle).

Att prata med taoister i bergen eller i stadstempel är en stor skillnad. I templena i städerna är de ofta mycket mer dogmatiska och mycket mer fokuserade på sin egen position i templet eller sin senioritet inom det.
   I bergen skrattas det mer när man inte mediterar.
 
I Zhuangzi (”Chuang Tzu)”, en av de tidiga taoistiska texterna från 300 f. Kr., är ett av de väl kända citaten (och träningskoderna, för alla de gamla taoistiska texterna innehåller koder för specifik träning inom Klassisk Taoism) att ”En pilgrimsresa är bättre än en ritual, och ett gott skratt är bättre än en pilgrimsresa!”
     

Daniel Skyle © 2014