fredag 18 april 2014

Resebrev 2 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter



Hyreshuset har 30 våningar. Du står och tittar upp på det och det verkar bara försvinna upp i himlen. Det är smalt, men så högt. Och det är fler fönster i det än vad som verkar möjligt. Så många människor.


Sedan inser du med en chock att det står sex till likadana höghus runt det, på en betongplatta som utgör det här grannskapet. Tusentals och åter tusentals människor som bor bara inom ett stenkast från där du står.


Sedan tittar du bortom dem, och inser att det ligger grupp efter grupp av sådana grannskap runt dig.


I Peking bor 20 miljoner själar.


Ändå har man känslan av utrymme när man rör sig i staden. Det är inte som att vara i London eller New York där alla verkar samlade på samma plats; här finns det utrymme på trottoarerna och en känsla av plats på gatorna. Inte i rusningstid, inte ute bland bilarna, men på trottoarerna finns ändå det. Och ibland träd, gulaktiga men grönskande, små utskott av Pekings parker där människor tränar i den tidiga morgonen. Hit går de med sina vänner och väninnor för promenader, tar ibland med sig sina fåglar för att ge dem luft – att se någon gå förbi dig gladlynt hållande en fågelbur i vardera handen är inget ovanligt alls.


Jag flyter genom Peking. Så hemma här nu. Första gången jag bodde här var på 1990-talet. Ändå är jag den sortens västerlänning som man stirrar efter: lång, blond, med skägg. Kineser blir gladlynt överraskade över att den så västerländske västerlänningen talar kinesiska. Inte flytande, men tillräckligt för de där små mänskliga kommunikationerna, de där verbala händerna av hoppfullhet vi sträcker ut till någon annan för att bekräfta att vi båda två är människor, båda två vänligt inställda till varandra.


Jag köper min favoritmat, Pekingpannkakor. Jianbing. Det är en egen, magisk ritual att stå och titta på, lugnande och trygg och hemvan. Man ser hur personen häller ut smeten på den runda, stora stekplattan, sedan slätar ut och snurrar ut den på samma gång till en rundel som ligger perfekt där den ska. Universum är på rätt plats.


Hej. En pannkaka tack!”
  ”Visst. Du talar kinesiska?”
   ”Ja, litegrand bara.”
   ”Men det låter ju jättebra!” Den eviga och felaktiga komplimangen som är så snäll.

  ”Tack, men du berömmer mig för mycket.”


Pannkakan steker där mellan oss. Folkmassan strömmar förbi bakom; alltifrån unga hippa Pekingbor till gamla män som fortfarande är klädda i befrielsearméns gamla uniformsjackor.


Kocken frågar om jag vill ha chilisås. Ja, lite tack. Sedan ägget som ömsint slätas ut, och purjolöken, den speciella biten bröd som man fäller ihop inuti.


Var kommer du ifrån?” Han är liten, brundbränd i ansiktet, och står där med sin vagn mitt i solen. Han ser ut som en evig gestalt, en liten människa som tar sig fram genom tillvaron och liven bäst man kan.
  ”Sverige. Norra Europa.”
  ”Ah. Kallt. Men ren luft, eller hur?”
  ”Jag bor i söder. Det är faktiskt varmare där. Men norrut, norrut är det lika kallt som Harbin. Men luften är verkligen klar. Och vattnet.”
  ”Ah.” Han nickar. ”Det måste vara skönt.”


Sedan, med en enkel rörelse, fäller han ihop pannkakan och lägger den i en påse. ”Fem kronor.” Jag minns när jianbing kostade 1.50. De små vagnarna de ofta serveras från ser likadana ut som då, för tjugo år sedan. De är antagligen desamma som då. Precis som jag.


Jag betalar, tackar glatt för maten och går min väg. Halvvägs nerför gatan öppnar jag försiktigt påsen och drar ner doften av färsk Pekingpannkaka ända ner till magen. Så gott. Jag tar det första bettet.








Daniel Skyle © 2014