fredag 18 april 2014

Resebrev 10 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter


Klockan är 0700 på morgonen. Dags för klinik igen. De gångna dagarnas patienter till Dr Wangs akupunkturklinik har kommit in för hjälp med blödande tandkött, åksjuka, en för hjälp under cellgiftsbehandlingen för en extremt ovanlig cancer, en med spasticitet från stroke, och en med problem att gå från ett benbrott.

Dags att sticka.



Jag går ut genom hotelldörren, ut på innergården, och sedan vidare ut på gatan mitt i hutongerna. Gatan är trång, ändå står bilar parkerade här och fotgängare går bland mopeder, cyklar och bilar som kör förbi fast det ser omöjligt ut att få igenom dem.

Det är folk ute redan, på väg till sina jobb eller ute för att handla frukost nånstans.

Jag syns här; en lång västerlänning med ljust hår och ljust skägg. Går knappt att få mycket mer västerländsk i utseendet här i Kina.

Jag är på väg till Dr Wang för morgonkliniken. Och jag vill ha kaffe. Nu.



Jag ställer mig vid huvudgatan och börja vinka efter taxi. Det brukar ta en stund, det gör det nästan alltid. Men tar jag taxi ut så kan jag sitta och slappna av och läsa gårdagens patient- och föreläsningsanteckningar; det är svårare att göra det på tunnelbanan i Peking.

Hej. Jag ska ut hit.” Jag säger namnet men visar en lapp med tecknena också, bara för att vara säker på att chauffören vet.

Okej, okej.”

Jag hoppar in, stänger dörren, och taxin susar ut i Pekings morgontrafik.



Akupunktur i Väst är mycket annorlunda mot i Kina.

Här är akupunktur statlig sjukvård på stora sjukhus och på de mindre vårdcentralerna ute i förorterna. Här använder man den riktiga akupunkturen i kinesisk medicin, så man behandlar alla sjukdomar mellan himmel och jord.

Man får bara utöva akupunktur i Kina om man har legitimation som akupunkturläkare, något som kräver åtta år på heltid på universitet. De flesta som använder det som kallas Västerländsk Akupunktur inom sjukvården i Väst – sjukgymnaster, barnmorskor, ibland sjuksköterskor och västerländska läkare – har alltifrån 25-30 dagars utbildning och neråt innan de använder det på patienter, något patienterna tyvärr sällan blir informerade om. Jag har beskrivit situationen här för kinesiska läkare i Kina många gånger och fått reaktioner som varierat från totalt misstroende blick till nervöst skratt till en läkare den här gången som sade ”Så udda.”



I Kina använder man istället ofta de Två Flyglarna som är min favoritversion: en flygel med västerländsk medicin, med personal specialiserad på den, och en flygel med kinesisk medicin, och personal specialiserad på den. Sedan går patienterna mellan dem beroende på vad de behöver hjälp med, för att verkligen maximera hälso-effekten för patienten.

Flyglarna samarbetar sinsemellan och respekterar varandras kunskaper. Det kommer nog tyvärr att ta mycket lång tid innan vi ser något liknande i Sverige, även om liknande samarbeten existerar litegrand i en del europeiska länder. I USA är de mer utbredda och kunskaperna om hur viktigt det är med specialiserad personal inom akupunktur också mer välkänd, delvis på grund av en stor kinesisk befolkning.



Väl framme i en av förorterna hoppar jag ut, betalar, och strosar iväg mot en McDonalds som ligger nära Dr Wangs egen klinik. Han har dels sin egen privata klinik sedan han gick i pension och dels en egen diagnostikavdelning på ett av sjukhusen i Peking.

Han har blivit mycket känd nu, ett stort namn, tack vare sin livslånga forskning inom akupunkturen, och tack vare systematiseringen av den och diagnossystemet han arbetar med. Den andra boken är ute nu, en samling av 123 fallbeskrivningar från hans klinik och från sjukhuset, ovärderlig information för andra.

Jag beställer en kaffe. Här är det som en enklav från Väst, som att gå in på en McDonalds i Sverige – bara det att alla skyltar är på kinesiska. Det är en konstig, konstig blandning ibland. Det är storstäderna som är så västerländska nu; är man ute på landsbygden är det ofta fortfarande det gamla Kina, och småstäder som bara har tio millioner invånare i sig är också mycket mindre västerländskt influerade.



Jag ställer mig vid en bänk och sippar på kaffet. Stället är fullt med kineser, ibland en västerlänning som jag, men ofta bara kineser. Och ofta tjockare och tjockare. Dagens kineser håller på att bli amerikaner istället, något man redan ser förändras på sjukhusen i hälsoproblemen patienterna kommer in med.

Okej. Dags att gå. Kliniken börjar snart.

Jag strosar ut och börjar gå mot klungorna av höghus med mitt kaffe i handen.



Jag går in i ett av höghusen och svänger vänster direkt. Några dörrar längre ner öppnar jag dörren och går in i hallen, förbi alla tavlorna med Dr Wangs elever och kurser som hänger där – minnen av kurser både i Kina och utomlands.

Hallå! Lärare, jag är här!” Jag är den förste att komma hit. Jag hälsar på Dr Wang i hans arbetsrum och byter sedan jackan mot en vit läkarrock. Jag skulle aldrig bry mig om att ha på mig den i Väst, men här i Kina arbetar alla akupunkturläkare på sjukhusen i vita rockar.



Jag sätter mig och sippar på mitt kaffe, med gårdagens patientanteckningar uppslagna. Dr Wangs assistent går förbi och ler och hälsar godmorgon.

Ny dag i kliniken. Chansen att fortsätta lära sig från en akupunkturläkare med ett halvt sekels kliniktid på Pekings akupunktursjukhus. Helt otroligt. Ovärderligt. Vilken lyx. Mer kunskap jag kan ta med mig hem och hjälpa mina patienter med.

Jag tar en sipp på kaffet när de andra eleverna börjar komma in; rummet blir fullt av allt fler vita rockar och bara fem minuter efter dem kommer Dr Wang ut, just innan den första patienten dyker upp.





Daniel Skyle © 2014