Peking
luktar på ett speciellt sätt.
Det
är när jag känner den doften genom de nedvevade taxifönsterna som
jag till slut inser att jag har kommit fram.
Det
är vår i Peking nu. Vädret är vårigt; kallt på morgnarna, varmt
på dagarna, ibland med smekande brisar som för med sig friskhet
från värme och smog. Men det är bättre med smogen just den här
veckan, bättre än förra året; då var den en gul dimma som täckte
höghusen i centrala Peking likt dimma täcker bergstoppar för de
som klättrar under dem.
Alla
Pekings slitna hus, alla människorna...20 miljoner av dem. Tror man.
Det är många inflyttade arbetare från landsbygden som ingen alltid
har koll på. Shanghai som jag ska besöka den här resan också,
tror man har minst 23 miljoner. Antagligen mer.
Och
nya hus. Mängder med nya hus. Skyskrapa på skyskrapa av boningshus,
30 våningar höga och fulla med moderna lägenheter. Hit flyttar
många från
hutongerna,
de små gamla gränderna. De flesta flyttar först när de rivs, för
många tycker fortfarande om värmen mellan människor som finns när
man bor i en hutong – alla intill varandra, ibland runt samma
innergård, ibland i nästan slum, ibland i egna, dyrare hus.
Hutong
om natten är en konstig upplevelse. De är låga anonyma hus och
överallt finns det små språng som verkar försvinna iväg i natten
framför en. Man går i labyrinten utan att veta riktigt var man är,
och skuggiga figurer kan sitta utanför och skratta, prata, eller
bara sitta i tyst grupp i den varma kvällen. Få ljus finns här,
och sällan gatlyktor; dörrarna in till husen är mörka, och tar
man ett steg in i korridorerna blir allt nästan svart. Ibland kan
det lysa upp i ett fönster, eller bakom en dörr, ibland kommer en
full fotgängare mot en i mörkret och väjer i sista sekund, kanske
chockad över att ha sett en västerlänning, här, här i de fattiga
hutongerna.
Och
i mångmiljonmyllret, alla dessa ansikten, alla är de levande
människor med sina egna idéer och drömmar, med sin egen yuanfeng,
sitt eget öde.
I
jetlagens halvsömn på hotellet, vid midnatt: någon spelar
plötsligt cello på innergården här i hutong; gamla Wien möter
dagens Peking i vårnatten.
Daniel
Skyle ©
2014