Resebrev 1 från Kina med gamla akupunkturläkare, McDonalds, tysta taoister och en stilla kaffe på morgonen i Pekings förorter

Peking luktar på ett speciellt sätt.

 

Det är när jag känner den doften genom de nedvevade taxifönsterna som jag till slut inser att jag har kommit fram.

 

Det är vår i Peking nu. Vädret är vårigt; kallt på morgnarna, varmt på dagarna, ibland med smekande brisar som för med sig friskhet från värme och smog. Men det är bättre med smogen just den här veckan, bättre än förra året; då var den en gul dimma som täckte höghusen i centrala Peking likt dimma täcker bergstoppar för de som klättrar under dem.

 

Alla Pekings slitna hus, alla människorna...20 miljoner av dem. Tror man. Det är många inflyttade arbetare från landsbygden som ingen alltid har koll på. Shanghai som jag ska besöka den här resan också, tror man har minst 23 miljoner. Antagligen mer.

 

Och nya hus. Mängder med nya hus. Skyskrapa på skyskrapa av boningshus, 30 våningar höga och fulla med moderna lägenheter. Hit flyttar många från hutongerna, de små gamla gränderna. De flesta flyttar först när de rivs, för många tycker fortfarande om värmen mellan människor som finns när man bor i en hutong – alla intill varandra, ibland runt samma innergård, ibland i nästan slum, ibland i egna, dyrare hus.

 

Hutong om natten är en konstig upplevelse. De är låga anonyma hus och överallt finns det små språng som verkar försvinna iväg i natten framför en. Man går i labyrinten utan att veta riktigt var man är, och skuggiga figurer kan sitta utanför och skratta, prata, eller bara sitta i tyst grupp i den varma kvällen. Få ljus finns här, och sällan gatlyktor; dörrarna in till husen är mörka, och tar man ett steg in i korridorerna blir allt nästan svart. Ibland kan det lysa upp i ett fönster, eller bakom en dörr, ibland kommer en full fotgängare mot en i mörkret och väjer i sista sekund, kanske chockad över att ha sett en västerlänning, här, här i de fattiga hutongerna.

 

Och i mångmiljonmyllret, alla dessa ansikten, alla är de levande människor med sina egna idéer och drömmar, med sin egen yuanfeng, sitt eget öde.

I jetlagens halvsömn på hotellet, vid midnatt: någon spelar plötsligt cello på innergården här i hutong; gamla Wien möter dagens Peking i vårnatten.

Daniel Skyle © 2014