fredag 12 april 2013

Resebrev 8 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)




Dofterna i Peking.
 
Peking är en stad fylld av sinnesintryck. Och tjugo miljoner människor ser till att den är fylld med dofter... Allting med en baston av smog, tyvärr. Den kommer och går, likt ett instrument som ibland spelas nära och ibland långt borta; vissa dagar är smogen verkligen fasansfull, luften som en grå soppa. De dagarna försvinner höghusen i en grå dimma, och vägen femhundra meter ner täckts av ett grått dis. Tydligen är den värre i år på grund av ett varmare klimat. Men samtidigt sådde också Kina i molnen inför OS, och har testat mycket sånt för att påverka vädret som de vill. Man kan undra vad det har för bieffekter ibland.
 
Och cigarettrök. Många kineser röker, och restauranger kan vara tjocka av röken. Mat. Peking är fyllt med doften från så många sorters mat. När man går in bland hutongerna, de gamla bostäderna som är en labyrint av portar in till gårdar och smala gränder som verkar leda en ovan besökare i cirklar tills man undrar om man någonsin kommer att hitta ut, tills man är nära att ge upp, fråga om priset på en liten bostad mitt bland alla de andra, och dela hutongernas helt kommunala liv ofta med gemensam toalett och grannen på andra sidan en tunn vägg. Man kanske kan bo här och sälja färgade och översaltade ägg, ännu en standardrätt som säljs på gatan i kvarteren där man går. I hutongerna fylls ofta näsborrarna av dofter. Ibland färskt kött – kvinnan där som står med ett bord fyllt med bitar av kött, gristrynen, vad som ser ut som en lever – stekt mat, hela kycklingar som ligger i fönstret till en försäljare i ett hål i väggen, baozi, de fyllda bullarna som framförallt finns här i nordkina – innan man bitit i en av dem så doftar de ånga, för det strömmar ut ånga från bambubehållarna som man ångkokar dem i. De som säljer dem kan se ut som om de vävts in bland ångan; skuggiga gestalter som öppnar ett stort bambulock och sveps in i vitt.
 
Hutongerna doftar också – piss ibland, eller bara betong, för mycket av dem är gjorda i betong eller gammal sten. Har man riktig tur hittar man jianbing, Pekingpannkakor, försäljare som med en mästares enkelhet häller ut deg på en stor varm platta, slätar ut den i cirkel, och sedan fyller den med penslade såser och örter innan den lika smidigt viks ihop igen, rörelser gjorda tioutusentals gånger, läggs i en lite plastpåse och finns där som en varm måltid i ens hand medan man strosar vidare. Jianbing är min favorit, men de verkar säljas allt mindre nu. Jag har sett alldeles för få ställen under mina två veckor i Peking.

Men man kan ibland bli iväglockad av doften av bakad potatis, stora sötpotatisar; stekta kastjaner, soppor, och flera sorters grillspett där man kanske inte bör fråga alltför noga vad det är för kött som använts. På en liten restaurang jag och några av Dr Wangs elever var på serverades nudelsoppor av alla möjliga slag, och när jag fick min köttsoppa slog en ljuvlig doft upp i näsborrarna, samtidigt som jag kunde sätta ätpinnarna i en sidorätt med äggplanta doppad i sås, en kall doft som ändå exploderade i smak på tungan.


Daniel Skyle © 2013