fredag 12 april 2013

Resebrev 7 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)





Allt man ser i Peking.

Huvudstaden i Kina, denna tjugomiljonersstad i världens folkrikaste land. Dagarna här är fyllda med så mycket intryck; en konstant ström av ansikten och bilder. Det finns så många kineser. Otroligt många. 1,4 miljarder. MILJARDER. Alla är människor som lever och andas och har ambitioner och drömmar och idéer – och, i dagens Kina, vill tjäna pengar. Det verkar vara det viktigaste av allt för de flesta – ganska självklart i ett land som fortfarande är mycket fattigt, och där kommunism på papperet vikit sig för en allt öppnare marknad i fria luften.
 
Men detta är Peking, en av de rikaste platserna i Kina – men också dyraste. Det är allt dyrare att bo här, som i de flesta storstäder. I en stor del av landet är det fortfarande mycket fattigt, ända ner till samma nivå som tredje världen. Samtidigt har landet fler och fler miljonärer och miljadärer, gigantiska summor pengar är i omlopp, ibland hos de som fortfarande är mycket unga.
 
Jag satt i ett café på den enorma gallerian nära Dr Wangs klinik. Gallerian sägs vara en av de största i Asien, om inte den största: fem våningar i en byggnad lika stor som en atlantångare. Jag såg ett ung par där som att bredvid mig, och kvinnan hade ett Iphoneskal i guld med diamanter...jag tror det var fejkat, men kan inte vara säker: den stora diamantringen på hennes ringfinger var äkta, liksom ringarna på hennes andra hand och på mannens... Man ser så mycket här, scen på scen av främmandehet som är normal här, mitt i Kinas huvudstad som har sett så många så mycket vansinnigare scener under Maos styre och under massakern på Himmelska Fridens Torg.
 
Jag satt i en taxi på väg tillbaka till mitt hotell när vi under en lång stund åkte bakom en flakcykel. Mannen framtill cyklade, och på flaket satt en annan man och läste tidningen. De pratade inte, även om jag tror de var arbetskamrater på väg hem. Det var bara att just nu cyklade en och den andre läste tidningen. De kom ikapp igen just efter att jag gått ur min taxi: mannen på flaket hade lagt ner sin tidning och de var mitt i en konversation där han skrattade brett, ett stort, öppet skratt. Och en annan kväll i en annan taxi på väg hem stod vi länge och väntade vid korsningen innan min gata; på ett litet torg bredvid Pekings Geologiska Museum stod hundratals människor...alla dansande till popmusik från en bergsprängare. En nattscen i Fellinis Peking: i mörkret, utan gatlyktor, stod hundra människor och dansade till pop under en måne som nästan var full.


 
Daniel Skyle © 2013