fredag 12 april 2013

Resebrev 6 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)


Studierna hos Dr Wang har gått mycket bra. Det är otroligt att få lära sig från någon som blivit en levande komponent i kinesisk medicin under halva av Kinas 1900-tal. Dr Wang började studera kinesisk medicin för 57 år sedan...och började arbeta som akupunkturläkare för 51 år sedan i år. Under den tiden har han arbetat i frontlinjen för Kinas hälsopolitik i mångmiljonstaden Peking: i de statliga sjukhusen. Femtio patienter är ganska standard under en dag; han hade ofta mellan 50-100 på en dag, summor ingen västerländsk akupunktör kommer i närheten av. För de som klarar det trycket ger det en gigantiska mental databas för diagnostik och hur behandlingar fungerar som ingen i Väst har.


Chansen att få lära sig direkt från en sådan akupunkturläkare är ovärderlig. På kinesiska kallas de laoyisheng: en hederstitel som betyder ”Gammal Läkare”. Dr Wang har dessutom lärt i Väst till och från sedan 1980-talet och är skicklig lärare, en lärare som också brinner för att föra över sina erfarenheter till en ny generation akupunkturörer. Han uppmanar alla sina elever att använda hans erfarenheter och forskning och testa den, och fortsätta utveckla principerna och kunskapen ännu mer. I vår tid finns det samtidigt, brukar han tillägga, många nya sjukdomar som inte fanns förr. Kunskaperna och det stora detaljerade systemet som finns inom kinesisk medicin måste hitta effektiva behandlingar för dem så att patienter kan få hjälp i vår tid med det som är nytt nu.
Samtidigt vet jag själv av erfarenhet vilken enorm skillnad det är på att behandla kineser och västerlänningar; att behandla i Väst kräver andra kunskaper än i Kina, och den akupunktör som använder samma behandling som på kinesiska sjukhus kommer inte att få många patienter som kommer tillbaka i Väst.
 
I onsdags hade jag chansen att vara med på en sällsynt händelse: hur Dr Wang hedrades med ett symposium på sjukhuset där han fått en egen klinik. När han arbetade förr så arbetade han ända till pensionen på de statliga sjukhusen, sedan började han på privata kliniker. Genom sin bok i Väst har han också blivit mer känd i Kina, och anses nu vara en ”Berömd Läkare” i Kina, en hederstitel som kinesiska staten delar ut till mycket få. Och tack vare det har han fått en egen liten klinik på ett av sjukhusen i Peking. I vanliga fall är han på sin egen klinik i förorterna, men nu också på sjukhuskliniken en dag i veckan. Symposiet var ytterligare beröm; det sammankallades för att förkunna att hans metoder skulle spridas mer och forskas på i Kina, både med mer pengar för detta och med spridning i en akupunkturtidning. Representanten från regeringen var mycket positiv till att sprida det, och Dr Wang föreläste själv för ett stort rum fullt med folk som satt både längs ett enormt konferensbord och längs med väggarna.
 
Dr Wang hade redan fått tre läkare som tilldelades honom som lärlingar inom systemet, och en av dem föreläste om sina erfarenheter med Dr Wangs metod för att palpera meridianer (jingluo zhenduan på kinesiska). Trots att han bara arbetat med den en månad, hade han redan märkt enorm skillnad i diagnostik och behandlingseffekt på sina patienter. Vi var flera västerländska elever där, och en av dem, en av Dr Wangs mest långtida elever, Yefim (som kommer att intervjuas i del tre av min artikelserie om Dr Wang och hans system, som publiceras i England, och som kommer att läggas ut på www.acupractitioner21.blogspot.se när tidningen gått ur tryck) föreläste i en halvtimme om sina erfarenheter. Det var mycket uppskattat. Yefim själv fick nyligen den stora äran att själv utses av kinesiska staten som en officiell elev till Dr Wang, något mycket få västerlänningar har chansen att få.
 
Paradoxen är att Dr Wangs bok på engelska inte finns på kinesiska än – så många av de västerländska elever vet enormt mycket mer än de kinesiska lärlingarna. Men snart kommer en kinesisk version, en ny bok, som ändå täcker systemet. Dr Wang sken av glädje efteråt; det var en stor ära att ha det här första symposiet och få så mycket intresse från staten. Hur mycket som händer sedan vet man aldrig – det här är Kina – men fler symposier ska hållas, och fler läkare på sjukhuset ska läras upp i systemet och Dr Wangs djupa erfarenheter av akupunktur – alltifrån att komma ihåg att färre nålar ger större effekt, till hans punktpar och hans diagnossystem för meridianerna.
 
Mycket av det han lär ut är enormt ovanligt i Kina, och han är öppet kritisk över den dåliga kvaliteten på kinesisk medicin på många av sjukhusen. Jag har själv hört mycket av hur behandlingar görs och hur universitetskurserna funkar, och håller med. Samtidigt faller den diskussionen undan i bakgrunden med intresset för mötet och chansen att se kinesisk sjukhuspolitik på nära håll, inför chansen att jag själv tränar för honom, den här unika, sällsynta chansen att träna för en laoyisheng, en gammal läkare, som öppet och villigt delar med sig av sin långa erfarenhet från tiotusentals patienter under fem decenniers lopp, och som jag kan se fortfarande är passionerat intresserad av att behandla patienterna som kommer in i hans klinik.


Daniel Skyle © 2013