fredag 12 april 2013

Resebrev 5 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)





Taoismen i Kina är ett komplext ämne. Men låt oss göra det enkelt: vi reser till Baiyunguan, Vita Molnets Tempel, huvudtemplet för Taoismen i norra Kina.
 
Man kan ta buss dit och sedan gå en stund. Då får man korsa den stora huvudvägen som leder upp till en av ringlederna som ringar in Peking likt Saturnus månar dansar sina cirklar runt jätteplaneten. Med en taxi kommer man dit direkt, men ungefär hälften av chaufförerna kräver några minuters fundering innan de vet var templet är någonstans. En del säger nej. Vi tar bussen. De är billiga – knappt en svensk krona genom hela Peking – fulla av folk, sittplats kan man glömma, och det gäller att hålla koll på din hållplats. Många i bussen stirrar på dig, vissa öppet, vissa med blickar under lugg innan de tittar bort igen. När du hoppat av behöver du korsa den stora vägen – håll koll på trafiken, den kommer i strid ström och här finns ingen regel om att garanterat stoppa vid övergångsställen – in under en stor betongbro som leder till en ringväg – över en stor gata till – sedan är du inne på Baiyunlu, gatan som går förbi Vita Molnets Tempel.
 
Ett kvarter ner svänger du höger (om du var smart gick du till rätt sida vägen från början) och nu kan du se templet. Titta, därborta ligger det. Femtio meter ner ser man den stora gamla porten med alla sina färgglada sniderier, och härifrån kan vi skymta de svartgråa taken på de röda tempelbyggnaderna. Hela vägen fram till templet står bilar, folk står och pratar, försäljare säljer rökelse att bränna till gudarna i templet, och vid sidan om finns en lång byggnad där några försäljare öppnat små affärer där de också säljer böcker, statyetter eller olika tillbehör runt den Religiösa Taoismen.
 
På vägen kommer flera försäljare att fråga dig om du vill köpa saker: nu kan du välja mellan två tekniker, 1) rörlig staty (säg ingenting och bara gå) eller 2) vänlig västerlänning (skaka på huvudet, men le vänligt). Sedan står du framför templet. Vita Molnets Tempel består av flera gårdar som leder vidare till varandra, och utanför kan du se den första. Där står en del bilar, och här finns en till affär; innanför det finns en bred mur med skyltar som blänker i solskenet. Vid grinden framför dig står två militära vakter. Det är alltid vakter på plats i templet. Men, just det, vi glömde biljett: gå till höger, där finns en liten lucka. Där håller du fram en sedel som är minst 10 yuan, sedan får du tillbaka en biljett och kanske lite växel. Förr var de i papper; nu får du ett engångskort. När du går tillbaka stoppar du in det i en av fem metallspärrar och kan gå igenom. Sedan står du inuti Vita Molnets Tempel.
 
Det är tystare här, en stillhet som egentligen är förbluffande med tanke på att den stora vägen som alltid är full med trafik bara ligger en tomt till bort. Dina steg inåt i templet faller på mark som har varit ett taoistiskt tempel i 1300 år. Här bor ungefär hundra munkar, plus en massa extra personal och administrativ personal, vakter, kockar, städare... Här inne finns China Daoist Associations högkvarter, organet som håller kontakten mellan regeringen och alla Kinas taoister; och här finns högkvarteret för China Daoist Review, deras tidskrift. För den Religiösa Taoismen i Quanzhen är detta huvudtemplet i Kina. Hit kommer en del Pekingbor då och då (här är folk dagligen) för att bränna rökelse i de olika småtemplena inuti templet. Dessa är tillägnade olika gudar inom Religiös Taoism, eller olika gudar från Kinas folktro tillsammans med kända förfäder som tillbes och tackas. Under Vårfestivalen är här tusentals besökare varje dag... Vi fortsätter vidare inåt.
 
Nu kommer du in på den största innergården; här är det mer öppet, och om du lyssnar kan du höra plinganden från en klocka under den vit stenbron nära dig (eller under dig, om du gick tvärs igenom den stora porten). Skrattande kineser kastar mynt på klockan – det anses ge tur om man träffar den. Här och var står små barrträd planterade, och ibland kan du se en av munkarna gå förbi klädd i mörkblå kläder, ofta med en svart huvudbonad med en bit jade över det som kallas ”tredje ögat” i vissa traditioner, och shangdantian, Övre Dantian, i de kinesiska. Quanzhenmunkar och nunnor går i celibat, är vegetarianer och klipper aldrig sitt hår; de inom Zhengyiskolan av Religiös Taoism får lov att äta vad de vill, gifta sig, och behöver inte bära några religiösa kläder alls.
Fortsättning följer.


Daniel Skyle © 2013