fredag 12 april 2013

Resebrev 4 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)



Peking.

Ett myller av ansikten, röster, dofter; en paradoxal mosaik av forntid och nutid, en smältdegel av kineser, utlänningar, politik och de stora pengarna som krossar alla gränser.

När man går här nu på 2000-talet är det allt fler utlänningar här, allt fler ansikten som inte är kinesiska. Få, fortfarande; utanför turistkvarteren ser man kanske en om dagen, ofta färre.

Peking sägs ha ungefär 20 miljoner invånare.

Siffran är osäker, man är oense om var central Peking slutar och förorterna börjar. Men de båda ihop trots ha 20 miljoner invånare. En enorm summa, förbluffande, obegriplig; dubbla Sveriges befolkning och lite till. Men detta är ett land där fem miljoner invånare räknas som en småstad. Obegripliga siffror, och var och en av dem är en levande människa som andas, gråter, skrattar och lever ett eget liv.

Är man västerlänning här varierar bemötandet mycket. Man blir stirrad på, mycket; då och då pratad om i förolämpande toner av folk i närheten som tar för givet att man inte talar kinesiska. Går man i turistkvarteren är det vanligt att höra ”Hallo! Hallo!” från taxichaufförer eller rickshawförare, som i samtliga fall vill skjutsa en utan taxameter till turistpris som är 50-300% högre än taxametern skulle vara... Är man manlig västerlänning och går i turistkvarteren ensam, är det vanligt med unga kinesiska kvinnor som dyker upp och vill prata engelska – och det är faktiskt bara för det, även om de ofta vill gå till dyra kaffeställen eller dyra tehus för att prata den engelskan. Utlänningar ses fortfarande – ganska självklart, egentligen – ofta som vandrande plånböcker här, trots att det numera finns många kineser som tjänar bra med pengar eller som har sällat sig till skaran av de riktigt rika.

Samtidigt är de flesta mycket hjälpsamma och trevliga om man ber om hjälp; ofta lite nervösa under ytan, för trots att det är fler västerlänningar i Peking är det ovanligt för de flesta Pekingbor att ha direktkontakt med dem.

Däremot har jag lärt mig att ha hörlurar på i turistkvarteren. Det är enklare så.



Daniel Skyle © 2013