Mina sista dagar i Xi´an blev en perfekt avslutning på
resan. Ett sammanträffande ledde mig till eremiterna i Zhongnanshan,
och till att sova över i meditationsgrottan hos en av dem.
Jag åkte tillbaka till de Åtta Odödligas Tempel efter mitt
första besök där. Två medarbetare där hade översatt till mig när
jag pratade med en taoistisk präst, och jag återvände med lite te
till dem som tack för hjälpen. När jag pratade med en av dem över
lunch, sade han plötsligt, ”Vänta, jag har en kompis som är här
som bor i Zhongnanshan!” Han försvann ut genom dörren. Fem
minuter senare kom hon tillbaka med kompisen, som var en
taoistisk nunna. En hackig konversation på lite kinesiska och lite
engelska ledde till slut till att nunnan erbjöd mig att bo över i
Zhongnanshan över natten. Hon hade ett hus där, och om jag ville,
fick jag gärna bo där över natt ”så att jag kunde se stjärnorna
över berget på natten."
Fantastiskt. Kontakten jag letat efter hade dykt upp
genom ett rent sammanträffande. Bara några timmar senare åkte vi
till Zhongnanshan igen. Resan från Xi´an till hennes dörr tog fyra
timmar.
Hon bodde i en liten hydda i utkanten på Zhongnanshan.
Den var gjord av lera och hade enstaka hål ut; berget reste sig över
oss täckt i grönska, och skatorna lekte på taket. I närheten hade
hon en gammal träninsgrotta, en av de klassiska träningsplatserna
för eremiter i Kinas berg, grottor som kan ligga både ytligt och
djupt in i berget. Vi pratade i ljuset av en glödlampa medan mörkret
föll över Zhongnanshans, och till sist fick jag ett tält och ett
tjockt täcke och sov över i träningsgrottan, där jag tränade
sittande meditation den natten och morgonen, och tränade taoistisk
qigong utanför i en kall bergsmorgon.
Vi vandrade en bit vidare upp i berget och träffade två
buddhistiska eremiter som skrattande tog emot oss. Zhongnanshan är
både ett berg och en bergskedja; det närmsta bergets topp är 2700
meter. Om jag höjde blicken kunde jag se toppen: det låg
fortfarande snö där, runt spetsen. Mycket snö. ”Bor det folk
däruppe som tränar där?” frågade jag. ”Ja,” nickade hon.
”Det gör det.” ”Så kallt...de måste träna mycket.” ”Ja,
det gör de. Nästa gång kan jag ta med dig upp dit och hälsa på
dem.”
Detta blev slutet på min resa; det fanns en resa
tillbaka på snabbtåget till Peking, och en natt på mitt hotell,
och en resa till flygplatsen och flygresan hem, men allt det bleknade
vid minnena av träningen i Zhongnanshan och samtalet med den lilla
taoistiska eremiten i ljuset från en enkel glödlampa, att sova över
i träningsgrottan och träna sittande meditation där. Nästa resa
fortsätter jag forska i eremiterna i Kinas berg, och, kanske, träffa
De Gömda som verkligen gömmer sig, högt högt bortom alla
människor, nära Zhongnanshans topp.
Daniel Skyle ©
2013
