lördag 13 april 2013

Resebrev 14 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)


Mina sista dagar i Xi´an blev en perfekt avslutning på resan. Ett sammanträffande ledde mig till eremiterna i Zhongnanshan, och till att sova över i meditationsgrottan hos en av dem.

Jag åkte tillbaka till de Åtta Odödligas Tempel efter mitt första besök där. Två medarbetare där hade översatt till mig när jag pratade med en taoistisk präst, och jag återvände med lite te till dem som tack för hjälpen. När jag pratade med en av dem över lunch, sade han plötsligt, ”Vänta, jag har en kompis som är här som bor i Zhongnanshan!” Han försvann ut genom dörren. Fem minuter senare kom hon tillbaka med kompisen, som var en taoistisk nunna. En hackig konversation på lite kinesiska och lite engelska ledde till slut till att nunnan erbjöd mig att bo över i Zhongnanshan över natten. Hon hade ett hus där, och om jag ville, fick jag gärna bo där över natt ”så att jag kunde se stjärnorna över berget på natten."
 
Fantastiskt. Kontakten jag letat efter hade dykt upp genom ett rent sammanträffande. Bara några timmar senare åkte vi till Zhongnanshan igen. Resan från Xi´an till hennes dörr tog fyra timmar.
Hon bodde i en liten hydda i utkanten på Zhongnanshan. Den var gjord av lera och hade enstaka hål ut; berget reste sig över oss täckt i grönska, och skatorna lekte på taket. I närheten hade hon en gammal träninsgrotta, en av de klassiska träningsplatserna för eremiter i Kinas berg, grottor som kan ligga både ytligt och djupt in i berget. Vi pratade i ljuset av en glödlampa medan mörkret föll över Zhongnanshans, och till sist fick jag ett tält och ett tjockt täcke och sov över i träningsgrottan, där jag tränade sittande meditation den natten och morgonen, och tränade taoistisk qigong utanför i en kall bergsmorgon.
 
Vi vandrade en bit vidare upp i berget och träffade två buddhistiska eremiter som skrattande tog emot oss. Zhongnanshan är både ett berg och en bergskedja; det närmsta bergets topp är 2700 meter. Om jag höjde blicken kunde jag se toppen: det låg fortfarande snö där, runt spetsen. Mycket snö. ”Bor det folk däruppe som tränar där?” frågade jag. ”Ja,” nickade hon. ”Det gör det.” ”Så kallt...de måste träna mycket.” ”Ja, det gör de. Nästa gång kan jag ta med dig upp dit och hälsa på dem.”
 
Detta blev slutet på min resa; det fanns en resa tillbaka på snabbtåget till Peking, och en natt på mitt hotell, och en resa till flygplatsen och flygresan hem, men allt det bleknade vid minnena av träningen i Zhongnanshan och samtalet med den lilla taoistiska eremiten i ljuset från en enkel glödlampa, att sova över i träningsgrottan och träna sittande meditation där. Nästa resa fortsätter jag forska i eremiterna i Kinas berg, och, kanske, träffa De Gömda som verkligen gömmer sig, högt högt bortom alla människor, nära Zhongnanshans topp.



Daniel Skyle © 2013