lördag 13 april 2013

Resebrev 13 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)


Andra människor.

Det är alltid detta på resor (och i vårt liv): det finns andra människor överallt. Och alla är huvudpersoner i sitt eget liv, men det finns alltid så många birollsinnehavare, enklare roller som dyker upp runt en, säger en rad eller två, ibland något allvarligt, ibland ett skämt (det beror på om ens liv är ett drama eller en komedi) och sedan försvinner igen utan att ses en andra gång i skådespelet. Och samtidigt anser alla att de har huvudrollen...och att en själv är en lustig biroll som dök upp tisdag eftermiddag i regnet utanför en tågstation. Och när man reser finns det andra människor överallt.

Jag minns så många av dem från resorna under mitt liv. De har varit så många. Några har hjälpt mig, några har stjälpt mig, andra har bara haft två meningar innan akt tre tog slut och det blev en kort paus för kaffe och te. De har varit många bara på de här tre veckorna min resa till Kina tog nu. Taxichauffören som hämtade mig från flyget, han som lärde sig lära köra i det militära för längesedan, han som pratade med tjock Pekingdialekt och kommenterade hur flera hyreshus vi åkte förbi var en liten by för inte så länge sedan.
 
Kvinnan som tränade Tai Chi tidigt varje morgon på lekplatsen utanför min akupunkturlärare Dr Wangs klinik. Vi såg varandra men hon nickade aldrig, utan fortsatte i sin form med dubbla svärd, klädd i lila gympakläder, medan en liten bandspelare spelade flöjtmusik på bänken bredvid henne. Där fanns den lille militärvakten som ibland stod utanför Vita Molnets Tempel när jag gick dit, han som var vänlig och pratade några ord engelska, vars uniform var för stor, han som alltid verkade som en borttappad sidokaraktär från en Shakespearekomedi.
 
Och hon, den lilla baoziförsäljerskan, hon jag alltid träffade på kvällen när jag köpte några av hennes ångkokta bullar som en billig middag för fyra kronor. Hon stod där i ett litet hål i väggen omgiven av stora, platta ångkokare, alla fyllda till bredden med bleka bullar med olika fyllning i – lucai, de med en grön sorts spenat i, de som var niurou, nötkött, griskött, andra... En ung, lite rund tjej i vit rock med trevligt leende, alltid omgiven av ångmoln nära tunnelbanestationen. Sedan var det de andra människorna i Xi´an, Xi´an i nordvästkina, dit jag åkte för att börja min forskning för nästa bok om eremiterna i Kinas berg, både buddhister och taoister.
 
Jag minns polisen som körde mig i sin taxi – det var helgdagar, Gravsvepardagarna, då alla ställer i ordning gravarna till sina förfäder och städar dem. Fem dagar ledigt för de flesta, och alla tåg och bussar och flyg fylls till bredden av människor som reser över hela Kina. Jag minns polisen, han som hade ett tygmärke från sitt jobb liggande under ett papper vid vindrutan där det stod China Criminal Police. Tjugo år, sade han, när jag frågade, jag har varit polis i tjugo år. Jo, jag gillar det. Han var renrakad, enkel, och såg ärlig ut; hans pris var mycket ärligt också, liksom hans sätt att hitta till adressen jag skulle till, Baxianan, de Åtta Odödligas Tempel, ett gammalt taoisttempel utanför Xi´ans urgamla stadsmurs östra port. Jag tackade så mycket och undrade hur han klarade sig i dagens Kina som är så fyllt av korruption, den renrakade och ärlige polisen som körde taxi extra för att få in mer pengar.
 
Jag minns IT-ingenjören jag träffade i Baxianan-templet, han som pratade engelska, var orakad, hade kalsonger som syntes ovanför sina byxor, och ett hängigt, degigt ansikte, han som ansåg att alla religioner hade samma kärna och som tillbad både den Religiösa Taoismens gudar likaväl som Jesus i sin tro. En tidig morgon när jag skulle åka ut till bergen med buss upptäckte jag att Gravsvepardagarna förstås gjorde att många fler tog de bussarna ut ur Xi´an in i bergen...kön gick ett halv kvarter ner trekvart innan den tidigaste bussen 0830...ett kinesiskt kvarter, längre än ett svenskt... Jag vandrade in i den centrala parken i Xi´an istället och tittade på olika utövare av Taiji, qigong och kampkonster där bland fontänerna under en tidig morgonsol. När jag satt på kanten på en fontän och tittade på en gammal man som tränade en stavform från Taiji innan han tog fram ett stort svärd istället, så kom två unga kvinnor fram och frågade leende om de fick ta ett foto med mig. Jag sade vänligt ja, de tog varsitt foto med mig, västerlänningen som satt i parken och åt sin frukost av lokal Xi´anmat, och sedan gick de fnissande sin väg. Jag skrattade för mig själv och fortsatte titta på den gamla mannens träning medan jag åt.
 
Alla dessa andra människor på mina resor, och i våra liv. I deras liv är jag givetvis en birollsinnehavare; en västerlänning som vandrar in några minuter och sedan försvinner (exeunt pursued by a bear, skriver Shakespeare) som om författaren tröttnat mitt i en mening och börjat beskriva blommorna utanför fönstret istället. Och så många andra – ansikten från tillfälliga möten, ibland otrevliga, ibland trevliga, vissa som dykt upp likt bodhisattvor och hjälpt mig och försvunnit, antagligen för att aldrig ses igen, precis som jag själv har hjälpt folk på mina resor. Reseförfattaren Paul Theroux säger så här i en av sina böcker: ”Att resa är ett försvinnandets trolleritrick, en ensam resa längs en hopknipt linje av geografi in i glömskan.” Visst är det det, men precis som i livet så är den linjen också fylld med möten med andra människor.


Daniel Skyle © 2013