Ännu en dag med efterforskningar i Xi´an.
Jag åker, buss, taxi, går till fots. Att ta sig till
en plats för att titta på den kan ta två timmar här i Kina; resan
till Loguantai igår tog två och en halv timme på en skumpig
överfull buss som cirklar bergen genom små dammstäder på landet.
Det tog 41 minuter innan bussen ens lämnade stadsgränsen.
Xi´an har ungefär 11 miljoner invånare – hela
Sverige och cirka två Stockholm nedhällda i samma stad. Och all den
resetiden är innan man hittar folk och börjar prata med dem, ännu
mindre gör riktiga intervjuer och efterforskningar. När jag väl
var framme vid Loguantai gick jag och köpte mat tvärs över vägen
innan jag gick in i vad som sedan visade sig var Disneyland för
Taoismen. Längs den dammiga vägen där det gick enstaka bilar och
lastbilar, stod en hel rad med matstånd med mycket förvånade
kvinnor bakom dem när en västerlänning kom strosande i dammig grön
jacka och lika dammig ryggsäck. Jag undrar om det någonsin varit en
annan västerlänning där – det lät inte så på dem. Jag köpte
mat hos en av dem, en lokal soppa av nånsort med ett bröd där
fyllningen verkade bestå bara av starka kryddor. Efter att ha ätit
och betalat fem kronor för maten gick jag över till det som tyvärr
fortfarande kallas Loguantai. Men, låt oss glömma den sorgliga
historien: idag stannade jag i Xi´an. Egentligen hade jag tänkt åka
tillbaka till Baxiangong, De Åtta Odödligas Tempel, men började
med att åka till Wolongsi, Den Sovande Drakens tempel, som varit
både taoistiskt och buddhistiskt under seklenas gång.
Idag är det buddhistiskt, och en buddhistisk energi
mötte mig när jag steg innanför grindarna. Det tog lång tid att
ta sig hit med; med stadsbuss i Xi´an från mitt vandrarhem, plus
promenad, tog det en och en halv timme av konstant rörelse innan jag
kom fram till en liten sidogata, vandrade nerför den och där
hittade templet mittemot Xi´ans Holiday Inn. Jag gick in och
strosade runt. Wolongsi var ett trevligt litet tempel; precis som de
flesta andra en serie innergårdar med portar och olika små tempel
i. Men det var mycket mer träning här än i Baxiangong; jag hörde
en grupp nunnor mässa sutror från ett öppet fönster, och när en
träklocka ringdes i kom en strid ström av gråklädda buddhistiska
munkar ut ur templena och gick iväg för meditation.
Jag passade på att fråga en man som stod och pratade
med en äldre munk. Det visade sig att han pratade lite engelska, och
det hela ledde till att han ringde sin syster som pratade mer, och de
ringde två engelsklärare vid universitetet där systern jobbade,
och det hela blev en lunch och en hel eftermiddag med diskussioner om
buddhism och taoism, Väst och Öst, genom två språk och två
översättare som aldrig hört de flesta av termerna de skulle
översätta. I morgon ska jag ut i Zhongnanshan och träna själv en
stund, sedan tillbaka till Xi´an för att hinna om Baxiangong igen
för att prata med mina kontakter och se om jag kan träffa den
ansvarige för Shanxis Daoist Association innan jag åker.
På fredag kanske jag åker till Huashan, det andra
närmsta heliga berget, känt för sina eremiter och träning, men
också för sina mycket svåra klättringar upp. Huashan –
Blomsterberget, för att de fem topparna ser ut som en blommas blad –
var tidigare ökänt för sina enormt svåra klättringar. En del
rutter upp gick längs stegar fastnaglade direkt i berget, eller
längs kanter där man hade fem centimeter att stå på bredvid
djupet ner. Munkarna och nunnorna där ansåg att klättringarna var
del av deras egen träning: det gjorde att man snabbt rörde sig
förbi att vara rädd för döden.
Nuförtiden är det också turistifierat...som de flesta
större tempel i Kina. Det kostar 180 kronor bara att få komma in
till tempelområdena på Huashan...där en middag med flera rätter
går på ca 30. En kabelvagn upp har installerats för att göra det
säkrare och den kostar 160... Turism och pengar har flyttat in, Dao
och träning har flyttat ut. Vem vet, det kan hända att eremiterna
flytt ända till vad som sägs vara uppkomstplatsen för Taoismen för
många tusen år sedan – Kunlunshan, Kunlunbergen, utlöparna till
Himalaya.
Daniel Skyle ©
2013
