fredag 12 april 2013

Resebrev 10 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)


En lång dag med både bra och dåliga nyheter.

Jag åkte till Loguantai idag, en lång bussresa på två och en halv timme. Stående. Jag har inte haft en sittplats i Kina på snart tre veckor – det är alltid för mycket folk. Jag hade det i fem minuter på en buss i Peking första veckan, på väg till Vita Molnets Tempel...men sedan steg en gammal dam på och jag fick ge upp den med. Kinesiska staten har verkligen gett dödsstöten till Loguantai. Loguantai är platsen där Laozi sägs ha lämnat Kina runt 500 f. Kr. Om han sedan gjorde det vet ingen, men det är dit han ska ridit till när en vaktofficer fick bud om hans ankomst och ödmjukt bad honom skriva ner sin lära innan han lämnade Kina. Det är den texten som sägs ha varit Daodejing (Tao Te Ching), Boken om Vägen och Kraften.
 
Sanningen om den historien kan du läsa i Taoismen – Förändringens Tradition: schamaner, bergseremiter och meditationsmästare av Daniel Skyle, den första boken om Taoismen på svenska, som kommer ut i juni 2013. Idag har Loguantai gjorts om till en temapark om Taoismen. Ett Taoismens Disneyland på 17 000 kvadratmeter, med nya tempel, enorma ytor, enorma statyer, ett Taoistiskt Spa och ett lyxhotell på området. Soptunnorna för besökarna är gjorda i form av yin och yang. Ingenting fanns kvar här av träningen inom Taoismen – bara den Religiösa Taoismen omgjord till turistfälla. Suck. Jag vände om och gav mig tillbaka in till Xi´an med sorg i hjärtat.
Bakom Loguantai ligger Zhongnanshan...skugga på skugga av berg in i bergskedjan, medan Loguantai tema-parken når ända fram till bergens fötter. I bergen finns det eremiter. Men min nästa resa i Xi´an efter jag kom tillbaka visade ytterligare ett problem: man får inte gå in i Zhongnanshan just nu. Tydligen är det så torrt i bergen att turister är förbjudna att resa där på grund av brandrisken, ända fram till förste maj. Det finns säkert vägar runt det, men det gör att officiella kontakter som leder in där är omöjliga just nu.
 
Däremot åkte jag till Baxiangong, ett lokalt taoistiskt tempel i Xi´an, de Åtta Odödligas Tempel. Det fick namnet efter att ha varit platsen där två av de taoistiska Åtta Odödliga möttes under Tangdynastin – Han Zhongli och Lu Dongbin. Templet sägs ligga på samma plats som värdshuset där de först möttes. Här var känslan en annan. Detta var ett riktigt taoistiskt tempel. Och genom lite letande hittade jag personal som pratade engelska, och som svarade att ja, jag kunde få namn och adresser till eremiter här. De eremiter som de kände till, det vill säga. Som en taoistisk munk jag blivit vän med i Peking sade, fantastiskt välformulerat: ”Jag tror att om du kan hitta dem så är de inte eremiter”.
 
Det finns olika grader av eremiter i bergen, men de som verkligen vill vara helt ifred försvinner djupt djupt in i bergen, inte i första berget, utan flera ryggar in djupt in i Zhongnanshan eller andra berg i Kina. Fler och fler av de stora templena har omvandlats till turistparadis, precis som Loguantai, och berövar samtidigt smidigt munkarna och nunnorna där tid att träna. Eremiterna försvinner långt från detta. Ingen vet hur många som finns i Kina idag. Ibland är de registerade, ibland inte. Ingen vet. Vissa tillbringar hela sitt liv i bergen, och är bara kända i någon liten närliggande by för att de köper mat där – men de som är djupast in gör inte ens det, utan bara gror sina egna grönsaker och lever på dem. Ingen ser dem.
 
I morgon ska jag också åka om ett lokalt buddhistiskt tempel, Wolongsi, den Sovande Drakens Tempel, en plats känd både för taoistisk träning och senare, buddhistisk – bland annat genom munkar som tränade direkt för Xuyun, en av Kinas mest kända munkar under de gångna 200 åren. Sökandet efter eremiterna fortsätter i morgon.



Daniel Skyle © 2013