Resebrev 14 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Mina sista dagar i Xi´an blev en perfekt avslutning på resan. Ett sammanträffande ledde mig till eremiterna i Zhongnanshan, och till att sova över i meditationsgrottan hos en av dem.

Jag åkte tillbaka till de Åtta Odödligas Tempel efter mitt första besök där. Två medarbetare där hade översatt till mig när jag pratade med en taoistisk präst, och jag återvände med lite te till dem som tack för hjälpen. När jag pratade med en av dem över lunch, sade han plötsligt, ”Vänta, jag har en kompis som är här som bor i Zhongnanshan!” Han försvann ut genom dörren. Fem minuter senare kom hon tillbaka med kompisen, som var en taoistisk nunna. En hackig konversation på lite kinesiska och lite engelska ledde till slut till att nunnan erbjöd mig att bo över i Zhongnanshan över natten. Hon hade ett hus där, och om jag ville, fick jag gärna bo där över natt ”så att jag kunde se stjärnorna över berget på natten."
 

Fantastiskt. Kontakten jag letat efter hade dykt upp genom ett rent sammanträffande. Bara några timmar senare åkte vi till Zhongnanshan igen. Resan från Xi´an till hennes dörr tog fyra timmar.

Hon bodde i en liten hydda i utkanten på Zhongnanshan. Den var gjord av lera och hade enstaka hål ut; berget reste sig över oss täckt i grönska, och skatorna lekte på taket. I närheten hade hon en gammal träninsgrotta, en av de klassiska träningsplatserna för eremiter i Kinas berg, grottor som kan ligga både ytligt och djupt in i berget. Vi pratade i ljuset av en glödlampa medan mörkret föll över Zhongnanshans, och till sist fick jag ett tält och ett tjockt täcke och sov över i träningsgrottan, där jag tränade sittande meditation den natten och morgonen, och tränade taoistisk qigong utanför i en kall bergsmorgon.
 

Vi vandrade en bit vidare upp i berget och träffade två buddhistiska eremiter som skrattande tog emot oss. Zhongnanshan är både ett berg och en bergskedja; det närmsta bergets topp är 2700 meter. Om jag höjde blicken kunde jag se toppen: det låg fortfarande snö där, runt spetsen. Mycket snö. ”Bor det folk däruppe som tränar där?” frågade jag. ”Ja,” nickade hon. ”Det gör det.” ”Så kallt...de måste träna mycket.” ”Ja, det gör de. Nästa gång kan jag ta med dig upp dit och hälsa på dem.”
 

Detta blev slutet på min resa; det fanns en resa tillbaka på snabbtåget till Peking, och en natt på mitt hotell, och en resa till flygplatsen och flygresan hem, men allt det bleknade vid minnena av träningen i Zhongnanshan och samtalet med den lilla taoistiska eremiten i ljuset från en enkel glödlampa, att sova över i träningsgrottan och träna sittande meditation där. Nästa resa fortsätter jag forska i eremiterna i Kinas berg, och, kanske, träffa De Gömda som verkligen gömmer sig, högt högt bortom alla människor, nära Zhongnanshans topp.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 13 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Andra människor.

Det är alltid detta på resor (och i vårt liv): det finns andra människor överallt. Och alla är huvudpersoner i sitt eget liv, men det finns alltid så många birollsinnehavare, enklare roller som dyker upp runt en, säger en rad eller två, ibland något allvarligt, ibland ett skämt (det beror på om ens liv är ett drama eller en komedi) och sedan försvinner igen utan att ses en andra gång i skådespelet. Och samtidigt anser alla att de har huvudrollen...och att en själv är en lustig biroll som dök upp tisdag eftermiddag i regnet utanför en tågstation. Och när man reser finns det andra människor överallt.

Jag minns så många av dem från resorna under mitt liv. De har varit så många. Några har hjälpt mig, några har stjälpt mig, andra har bara haft två meningar innan akt tre tog slut och det blev en kort paus för kaffe och te. De har varit många bara på de här tre veckorna min resa till Kina tog nu. Taxichauffören som hämtade mig från flyget, han som lärde sig lära köra i det militära för längesedan, han som pratade med tjock Pekingdialekt och kommenterade hur flera hyreshus vi åkte förbi var en liten by för inte så länge sedan.
 

Kvinnan som tränade Tai Chi tidigt varje morgon på lekplatsen utanför min akupunkturlärare Dr Wangs klinik. Vi såg varandra men hon nickade aldrig, utan fortsatte i sin form med dubbla svärd, klädd i lila gympakläder, medan en liten bandspelare spelade flöjtmusik på bänken bredvid henne. Där fanns den lille militärvakten som ibland stod utanför Vita Molnets Tempel när jag gick dit, han som var vänlig och pratade några ord engelska, vars uniform var för stor, han som alltid verkade som en borttappad sidokaraktär från en Shakespearekomedi.
 

Och hon, den lilla baoziförsäljerskan, hon jag alltid träffade på kvällen när jag köpte några av hennes ångkokta bullar som en billig middag för fyra kronor. Hon stod där i ett litet hål i väggen omgiven av stora, platta ångkokare, alla fyllda till bredden med bleka bullar med olika fyllning i – lucai, de med en grön sorts spenat i, de som var niurou, nötkött, griskött, andra... En ung, lite rund tjej i vit rock med trevligt leende, alltid omgiven av ångmoln nära tunnelbanestationen. Sedan var det de andra människorna i Xi´an, Xi´an i nordvästkina, dit jag åkte för att börja min forskning för nästa bok om eremiterna i Kinas berg, både buddhister och taoister.
 

Jag minns polisen som körde mig i sin taxi – det var helgdagar, Gravsvepardagarna, då alla ställer i ordning gravarna till sina förfäder och städar dem. Fem dagar ledigt för de flesta, och alla tåg och bussar och flyg fylls till bredden av människor som reser över hela Kina. Jag minns polisen, han som hade ett tygmärke från sitt jobb liggande under ett papper vid vindrutan där det stod China Criminal Police. Tjugo år, sade han, när jag frågade, jag har varit polis i tjugo år. Jo, jag gillar det. Han var renrakad, enkel, och såg ärlig ut; hans pris var mycket ärligt också, liksom hans sätt att hitta till adressen jag skulle till, Baxianan, de Åtta Odödligas Tempel, ett gammalt taoisttempel utanför Xi´ans urgamla stadsmurs östra port. Jag tackade så mycket och undrade hur han klarade sig i dagens Kina som är så fyllt av korruption, den renrakade och ärlige polisen som körde taxi extra för att få in mer pengar.
 

Jag minns IT-ingenjören jag träffade i Baxianan-templet, han som pratade engelska, var orakad, hade kalsonger som syntes ovanför sina byxor, och ett hängigt, degigt ansikte, han som ansåg att alla religioner hade samma kärna och som tillbad både den Religiösa Taoismens gudar likaväl som Jesus i sin tro. En tidig morgon när jag skulle åka ut till bergen med buss upptäckte jag att Gravsvepardagarna förstås gjorde att många fler tog de bussarna ut ur Xi´an in i bergen...kön gick ett halv kvarter ner trekvart innan den tidigaste bussen 0830...ett kinesiskt kvarter, längre än ett svenskt... Jag vandrade in i den centrala parken i Xi´an istället och tittade på olika utövare av Taiji, qigong och kampkonster där bland fontänerna under en tidig morgonsol. När jag satt på kanten på en fontän och tittade på en gammal man som tränade en stavform från Taiji innan han tog fram ett stort svärd istället, så kom två unga kvinnor fram och frågade leende om de fick ta ett foto med mig. Jag sade vänligt ja, de tog varsitt foto med mig, västerlänningen som satt i parken och åt sin frukost av lokal Xi´anmat, och sedan gick de fnissande sin väg. Jag skrattade för mig själv och fortsatte titta på den gamla mannens träning medan jag åt.
 

Alla dessa andra människor på mina resor, och i våra liv. I deras liv är jag givetvis en birollsinnehavare; en västerlänning som vandrar in några minuter och sedan försvinner (exeunt pursued by a bear, skriver Shakespeare) som om författaren tröttnat mitt i en mening och börjat beskriva blommorna utanför fönstret istället. Och så många andra – ansikten från tillfälliga möten, ibland otrevliga, ibland trevliga, vissa som dykt upp likt bodhisattvor och hjälpt mig och försvunnit, antagligen för att aldrig ses igen, precis som jag själv har hjälpt folk på mina resor. Reseförfattaren Paul Theroux säger så här i en av sina böcker: ”Att resa är ett försvinnandets trolleritrick, en ensam resa längs en hopknipt linje av geografi in i glömskan.” Visst är det det, men precis som i livet så är den linjen också fylld med möten med andra människor.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 12 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Ännu en dag med efterforskningar i Xi´an.
 

Jag åker, buss, taxi, går till fots. Att ta sig till en plats för att titta på den kan ta två timmar här i Kina; resan till Loguantai igår tog två och en halv timme på en skumpig överfull buss som cirklar bergen genom små dammstäder på landet. Det tog 41 minuter innan bussen ens lämnade stadsgränsen.
 

Xi´an har ungefär 11 miljoner invånare – hela Sverige och cirka två Stockholm nedhällda i samma stad. Och all den resetiden är innan man hittar folk och börjar prata med dem, ännu mindre gör riktiga intervjuer och efterforskningar. När jag väl var framme vid Loguantai gick jag och köpte mat tvärs över vägen innan jag gick in i vad som sedan visade sig var Disneyland för Taoismen. Längs den dammiga vägen där det gick enstaka bilar och lastbilar, stod en hel rad med matstånd med mycket förvånade kvinnor bakom dem när en västerlänning kom strosande i dammig grön jacka och lika dammig ryggsäck. Jag undrar om det någonsin varit en annan västerlänning där – det lät inte så på dem. Jag köpte mat hos en av dem, en lokal soppa av nånsort med ett bröd där fyllningen verkade bestå bara av starka kryddor. Efter att ha ätit och betalat fem kronor för maten gick jag över till det som tyvärr fortfarande kallas Loguantai. Men, låt oss glömma den sorgliga historien: idag stannade jag i Xi´an. Egentligen hade jag tänkt åka tillbaka till Baxiangong, De Åtta Odödligas Tempel, men började med att åka till Wolongsi, Den Sovande Drakens tempel, som varit både taoistiskt och buddhistiskt under seklenas gång.
 

Idag är det buddhistiskt, och en buddhistisk energi mötte mig när jag steg innanför grindarna. Det tog lång tid att ta sig hit med; med stadsbuss i Xi´an från mitt vandrarhem, plus promenad, tog det en och en halv timme av konstant rörelse innan jag kom fram till en liten sidogata, vandrade nerför den och där hittade templet mittemot Xi´ans Holiday Inn. Jag gick in och strosade runt. Wolongsi var ett trevligt litet tempel; precis som de flesta andra en serie innergårdar med portar och olika små tempel i. Men det var mycket mer träning här än i Baxiangong; jag hörde en grupp nunnor mässa sutror från ett öppet fönster, och när en träklocka ringdes i kom en strid ström av gråklädda buddhistiska munkar ut ur templena och gick iväg för meditation.
 

Jag passade på att fråga en man som stod och pratade med en äldre munk. Det visade sig att han pratade lite engelska, och det hela ledde till att han ringde sin syster som pratade mer, och de ringde två engelsklärare vid universitetet där systern jobbade, och det hela blev en lunch och en hel eftermiddag med diskussioner om buddhism och taoism, Väst och Öst, genom två språk och två översättare som aldrig hört de flesta av termerna de skulle översätta. I morgon ska jag ut i Zhongnanshan och träna själv en stund, sedan tillbaka till Xi´an för att hinna om Baxiangong igen för att prata med mina kontakter och se om jag kan träffa den ansvarige för Shanxis Daoist Association innan jag åker.
 

På fredag kanske jag åker till Huashan, det andra närmsta heliga berget, känt för sina eremiter och träning, men också för sina mycket svåra klättringar upp. Huashan – Blomsterberget, för att de fem topparna ser ut som en blommas blad – var tidigare ökänt för sina enormt svåra klättringar. En del rutter upp gick längs stegar fastnaglade direkt i berget, eller längs kanter där man hade fem centimeter att stå på bredvid djupet ner. Munkarna och nunnorna där ansåg att klättringarna var del av deras egen träning: det gjorde att man snabbt rörde sig förbi att vara rädd för döden.
 

Nuförtiden är det också turistifierat...som de flesta större tempel i Kina. Det kostar 180 kronor bara att få komma in till tempelområdena på Huashan...där en middag med flera rätter går på ca 30. En kabelvagn upp har installerats för att göra det säkrare och den kostar 160... Turism och pengar har flyttat in, Dao och träning har flyttat ut. Vem vet, det kan hända att eremiterna flytt ända till vad som sägs vara uppkomstplatsen för Taoismen för många tusen år sedan – Kunlunshan, Kunlunbergen, utlöparna till Himalaya.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 11 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Vad är meridianerna kinesisk medicin talar om, då? Varför är det så viktigt med Dr Wangs system att palpera – att känna – på dem?

Kinesisk medicin arbetar med yi, qi, li – sinne, energi och kropp, och sedan två delar till: hur de väver ihop (eller inte) och hur de rör sig tillsammans med personens yttre tillvaro. Ett problem eller en blockering i en patient kan ha påverkat bara en av dem, men då brukar det vara något mycket nytt som bara funnits där en kort tid. I allmänhet har folk problem och sjukdomar som påverkar alla fem, därför att de har suttit så lång tid att alla blivit inblandade.

Del av kroppens energisystem är jingluo – meridianerna. Ofta kallas de också mai på kinesiska, och ordet ”meridian” valdes i Frankrike för att man tyckte att de motsvarade rutnätet av longitud och latitud på en jordglob. Orden på kinesiska har inte alls den betydelsen – istället beskriver de nät eller väven i silke, medan många av de gamla liknelserna i klassiska medicinska texter pratar om meridiansystemet och kroppens energi som vatten som rör sig i bevattningssystem in och ut ur sjöar och hav. Detta syns tydligare i översättningen till engelska, där de kallas channels.

Att förstå meridiansystemet, hur det funkar, hur man diagnostiserar genom det och behandlar det kräver många års träning och egen forskning i det, men vi kan ta en förenklad översikt här. De flesta av meridianerna länkar till var sitt inre organ. Sammanlagt brukar man räkna med 51 meridianer i kinesisk medicin (där taoistisk träning lägger till några till). Det finns en mindre grupp meridianer som inte ingår i de så kallade primära meridianerna, utan som istället har ännu djupare effekt och täcker in effekter på flera olika meridianer och organ samtidigt. De flesta akupunkturpunkter ligger på en specifik meridian, även om det finns ett antal specialpunkter som inte gör det.

Den officiella siffran punkter just nu är strax över tusen, men en skicklig akupunktör använder mycket färre: det viktiga är aldrig hur många man kan utan hur väl man förstår varje punkt och kan använda den, hur väl man kan hitta dem och öppna dem på en patient, och hur bra man förstår hur varje punkt påverkar patientens hälsa i det korta och långa loppet. På detta kommer sedan Dr Wangs studier av punktpar, det vill säga hur en punkts effekt väver ihop med en annan, och vilka punkter som tillsammans skapar en unik synergi-effekt för att förbättra patientens hälsa.

Varje meridian väver samman sinne, energi och kropp på olika sätt. Meridianerna är flöden av qi, energi – men också flöden av muskler, bindväv, senor, ligament, nerver, blod och det som i Väst kallas interstitialvätska. Reduktionismen som just nu styr mycket av västerländsk medicin existerar inte i den kinesiska medicinen; här finns istället en djup kunskap av det som kallas ”ett blir tiotusen” – hur en punkt eller diagnostisk teknik är länken till en organisk komplexitet som systematiserats med stor precision i mer än tvåtusenfemhundra år av forskning och klinisk användning inom kinesisk medicin.

Den äldsta medicinska textboken i Kina heter Neijing – den Inre Klassikern, eller Huangdi Neijing, den Gule Kejsarens Inre Klassiker i sitt fulla namn, vars första version skrevs någonstans runt 300 f. Kr, men som innehåller ett detaljerat system som antagligen existerat i tusen år innan dess. Neijing är själva kärnan i kinesisk medicin, och bör studeras i detalj under lång tid av de som är seriösa i att förstå och använda kinesisk medicin. Den består av två delar, Suwen, de Allmänna Frågorna, och Lingshu, den Andliga Mittpunkten.

Neijing är skriven i samma format som den klassiska lärlingsträningen inom kinesisk medicin, och är menad att läras ut under många års tid av en akupunkturläkare till en lärling. Neijing innehåller enorma mängder information, och läraren måste vara tränad i den för att kunna lära ut vad boken egentligen lär ut. Ibland kan en ensam mening i Neijing vara kritiskt viktig för all behandling, men skrevs bara en gång, för man tog för givet att folk skulle studera boken och applicera den under åratal av studier och tid med patienter i en klinik.
 

Neijing Suwen, de Allmänna Frågorna, är gjord som första introduktion med baskunskaper och hur diagnostik, behandlingarna och hela systemet fungerar. Neijing Lingshu, den Andliga Mittpunkten, del två, har mycket mer fokus på den faktiska användningen av akupunktur. Båda delarna innehåller mycket information från Taoismen i texten. Den syns bland annat tydligt i kapitel 8 i Lingshu, Benshen, Roten till Shen, där man talar om hur man måste kunna diagnostisera patients shen och sin egen. Shen brukar översättas med ”medveten närvaro”, och täcker in sinne, tankar, känslor och verklighetsuppfattning hos oss. Kapitel 8 innehåller bland annat den mycket kända kommentaren om hur ”varje nål som sätts måste ha sin rot i shen,” som döljer enorma mängder klinisk information och taoistisk träning.
 

Neijing anser att kunskap och förståelse av meridianerna är av ytterst vikt:
 

”Leigong frågade den Gule Kejsaren: ”Det är skrivet i Jing Mai (Meridianklassikern, en annan medicinsk text, förf. kommentar), ”I akupunktur är meridianen det viktigaste, man måste bedöma dess tillstånd och början och slutet på den, veta dess längd, dess relation till de fem zang-organen och de olika förhållandena till de sex fu-organen. Jag skulle gärna vilja höra anledningen till detta.”

                             – Neijing Lingshu, kapitel 10, Jingmai, Om Meridianer. Översatt från engelskan och kinesiskan från Wang Bings version, år 762 under Tangdynastin, i Yellow Emperor´s Canon of Internal Medicine, översatt av Wu and Wu, China Science and Technology Press, 2005
 

Fokuset på meridianer syns även tydligt i Nanjing, en av de andra mest kända medicinska Klassikerna, Klassikern om Svårigheter, som skrivs ca år 200 och där man tar upp dåtidens frågor runt materialet i Neijing och ger svar på dem. Shanghan Lun, Klassikern för Febersjukdomar på grund av Kyla, också en känd medicinsk textbok, skrivs samma period, och tar upp meridiansystemet ur en annan vinkel, genom de så kallade Sex Nivåerna som var och en länkar till två meridianer och deras organ, och beskriver hur yttre påverkan och sjukdomar går djupare i kroppen steg för steg genom dem. Dess partnerbok, Jingui Yaolue, Ett Medicinsk Synopsis från det Gyllene Kabinettet, beskriver hur sjukdomar går inifrån och ut genom de Sex Nivåerna och deras meridiansystem och organ. Från början var de en bok, skriven av legendariske läkaren Zhang Zhongjing, och kallades då Shan Han Za Bing Lun, men blev separerade under seklerna innan någon kombinerade ihop dem igen.
 

I en samtida medicinsk textbok som skrivs av Huang Fumi, Zhenjiu Yi Jia Jing, den Systematiska Klassikern om Akupunktur och Moxa, tas meridianerna upp med enorm precision och detaljrikedom. Kapitel 10 i Neijing är ganska långt och detaljerat om hur meridianerna rör sig och fungerar i kroppen, men i Yi Jia Jing handlar det mesta av hela bok 2 i den om meridianer, deras banor, deras diagnostik och hur man behandlar med dem.
   ”Den Gule Kejsaren svarade: ”Tillståndet i meridianerna och kanalerna avgör liv och död. Hundratals sjukdomar behandlas beroende på deras tillstånd, och tomhet och fullhet regleras genom dem. Därför kan man inte ha brist på kunskap om dem.”

                       – Jia Yi Jing, the Systematic Classic of Acupuncture and Moxibustion, Chace and Yang, Blue Poppy Press 1993, svensk översättning Daniel Skyle
 

(Vi har förresten att tacka Huang Fumi, som skrev Yi Jia Jing, för att han kollaterade stora mängder information från dåtidens kinesiska medicin och Neijing till sin bok. Den tog mycket lång tid att skriva. Den har också bevarat stora delar av en förlorad medicinsk text, Mingtang, Den Lysande Hallen, som vi annars aldrig skulle ha haft.)
 

Jag har lagt in ett unikt kapitel om kinesisk medicin i min kommande bok, Taoismen – Förändringens Tradition: schamaner, bergseremiter och meditationsmästare, den första boken om Taoismen på svenska, som kommer ut i juni 2013. Kapitlet innehåller både en översikt över hur grunderna i kinesisk medicin fungerar, en introduktion till intentionen och inställningarna kinesisk medicin har för diagnostik och för att hjälpa patienter med behandlingar, och just en sektion om de mest kända medicinska texterna från kinesisk medicins historia.
 

Så tillbaka till den andra frågan som inledde den här texten om meridianerna i kinesisk medicin: Varför är det så viktigt med Dr Wangs system att palpera – att känna – på dem? Dr Wang Juyis system för palpering och diagnostik av meridianerna gör flera viktiga saker. Dels ökar de precisionen i diagnostiken i kinesisk medicin rejält. Genom att känna och diagnostisera meridianerna får man en stor mängd extra information som de andra diagnosteknikerna inte ger, vilket i sin tur ger mer precision i att skapa en bra diagnos och behandling. Samtidigt palperar man dem under behandlingarna för att se förbättringarna som sker, precis som med pulserna. Dessutom aktiverar utövaren både meridianerna och punkterna på dem genom teknikerna och ger en mycket starkare hälso-effekt i behandlingen. Och till sist finns det en viktig detalj: fysikaliteten i dem.

En utövare som använder jingluo zhenduan, palpering, att med precisa tekniker och system känna meridianerna, förankrar sig samtidigt hos den levande patienten de har framför sig. Kinesisk medicin innehåller enorma mängder information för diagnostik, och även om pulstagningen är fysisk, så finns det alltid en risk att utövaren blir för cerebral i sin diagnos och glömmer den fysiska, levande patienten som sitter framför dem. Palpering av meridianer förankrar utövaren i hur patienten känns, deras kropp och hud, energisystem och blodflöde, hur de känns under fingrarna, hur punkterna känns och reagerar på fingrar och nålar, och förankrar närvaron här och nu istället för i deras eget huvud. Detta gör mycket stor skillnad på diagnostik och i hur patienten känner att utövaren är närvarande och lyssnar på dem.
 

Det här är ett stort ämne – men den här bloggposten bör ha gett en första introduktion till det. Om du vill läsa mer på engelska om Dr Wang´s system så hittar du det här: http://www.acupractitioner21.blogspot.se/2012/07/channel-palpation-and-channel-theory.html. Jag skriver en artikelserie i tre delar om hans system, och den publiceras i England. Första delen är redan i tryck och jag kommer att lägga ut dem här på www.acupractitioner21.blogspot.com när tidskriften har lämnat diskarna.
 

Boken Taoismen – Förändringens Tradition: schamaner, bergseremiter och meditationsmästare kan du läsa mer om här eller på Daniel Skyles hemsida om Taoismen, www.taoism.se. Där kommer jag också att lägga upp mer information om kommande böcker inom ämnet, fortsatt forskning, och min påbörjade forskning inför boken om eremiter i Kinas berg, som tog sin början med eremiter i Zhongnanshan i nordvästkina under resan som de här resebreven har följt.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 10 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

En lång dag med både bra och dåliga nyheter.

Jag åkte till Loguantai idag, en lång bussresa på två och en halv timme. Stående. Jag har inte haft en sittplats i Kina på snart tre veckor – det är alltid för mycket folk. Jag hade det i fem minuter på en buss i Peking första veckan, på väg till Vita Molnets Tempel...men sedan steg en gammal dam på och jag fick ge upp den med. Kinesiska staten har verkligen gett dödsstöten till Loguantai. Loguantai är platsen där Laozi sägs ha lämnat Kina runt 500 f. Kr. Om han sedan gjorde det vet ingen, men det är dit han ska ridit till när en vaktofficer fick bud om hans ankomst och ödmjukt bad honom skriva ner sin lära innan han lämnade Kina. Det är den texten som sägs ha varit Daodejing (Tao Te Ching), Boken om Vägen och Kraften.
 

Sanningen om den historien kan du läsa i Taoismen – Förändringens Tradition: schamaner, bergseremiter och meditationsmästare av Daniel Skyle, den första boken om Taoismen på svenska, som kommer ut i juni 2013. Idag har Loguantai gjorts om till en temapark om Taoismen. Ett Taoismens Disneyland på 17 000 kvadratmeter, med nya tempel, enorma ytor, enorma statyer, ett Taoistiskt Spa och ett lyxhotell på området. Soptunnorna för besökarna är gjorda i form av yin och yang. Ingenting fanns kvar här av träningen inom Taoismen – bara den Religiösa Taoismen omgjord till turistfälla. Suck. Jag vände om och gav mig tillbaka in till Xi´an med sorg i hjärtat.

Bakom Loguantai ligger Zhongnanshan...skugga på skugga av berg in i bergskedjan, medan Loguantai tema-parken når ända fram till bergens fötter. I bergen finns det eremiter. Men min nästa resa i Xi´an efter jag kom tillbaka visade ytterligare ett problem: man får inte gå in i Zhongnanshan just nu. Tydligen är det så torrt i bergen att turister är förbjudna att resa där på grund av brandrisken, ända fram till förste maj. Det finns säkert vägar runt det, men det gör att officiella kontakter som leder in där är omöjliga just nu.
 

Däremot åkte jag till Baxiangong, ett lokalt taoistiskt tempel i Xi´an, de Åtta Odödligas Tempel. Det fick namnet efter att ha varit platsen där två av de taoistiska Åtta Odödliga möttes under Tangdynastin – Han Zhongli och Lu Dongbin. Templet sägs ligga på samma plats som värdshuset där de först möttes. Här var känslan en annan. Detta var ett riktigt taoistiskt tempel. Och genom lite letande hittade jag personal som pratade engelska, och som svarade att ja, jag kunde få namn och adresser till eremiter här. De eremiter som de kände till, det vill säga. Som en taoistisk munk jag blivit vän med i Peking sade, fantastiskt välformulerat: ”Jag tror att om du kan hitta dem så är de inte eremiter”.
 

Det finns olika grader av eremiter i bergen, men de som verkligen vill vara helt ifred försvinner djupt djupt in i bergen, inte i första berget, utan flera ryggar in djupt in i Zhongnanshan eller andra berg i Kina. Fler och fler av de stora templena har omvandlats till turistparadis, precis som Loguantai, och berövar samtidigt smidigt munkarna och nunnorna där tid att träna. Eremiterna försvinner långt från detta. Ingen vet hur många som finns i Kina idag. Ibland är de registerade, ibland inte. Ingen vet. Vissa tillbringar hela sitt liv i bergen, och är bara kända i någon liten närliggande by för att de köper mat där – men de som är djupast in gör inte ens det, utan bara gror sina egna grönsaker och lever på dem. Ingen ser dem.
 

I morgon ska jag också åka om ett lokalt buddhistiskt tempel, Wolongsi, den Sovande Drakens Tempel, en plats känd både för taoistisk träning och senare, buddhistisk – bland annat genom munkar som tränade direkt för Xuyun, en av Kinas mest kända munkar under de gångna 200 åren. Sökandet efter eremiterna fortsätter i morgon.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 9 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Min resa till Peking blev nästan inte av. Jag hade gått på min flight i Köpenhamn. Satt mig ner. Tagit fram några böcker, lite vatten, då en flygvärdinna plötsligt säger i högtalarna, ”Alla som är bokade till Peking, var snälla och gå fram i planet och prata med personal.” Äh, va? ”Och, ursäkta, var snälla och ta med er allt handbagage.” Fan också. Väl framme ombeds vi gå ut...och gå tillbaka till vänthallen. Där får vi veta – om vi envist frågar – att det var en ”teknisk strejk” i Helsingfors där vi skulle mellanlanda, det vill säga underhållspersonalen strejkade...och det skulle vara till klockan 15 nästa dag. Jag skrattade nästan högt. Förändring. Jo. Så jag kanske inte skulle komma till Peking ändå.

Efter mycket strul och dålig information fick vi veta att vi skulle bokas om på en SAS-flight på kvällen, om åtta timmar. Den var direkt, vilket skulle vara trevligt, upprepade de. Flera gånger. Och jag kom till Peking. Men det här skriver jag på snabbtåget till Xi´an; nu lämnar jag Peking igen. Snabbtågen är snabba: fem timmar från Peking till Xi´an i 300 kilometers hastighet (tvärs över hela Kina). Ett vanligt tåg skulle ha tagit 18 timmar totalt... Jag ska till Xi´an för research för min nästa bok, en bok om eremiterna i Kinas berg. Zhongnanshan, Zhongnanbergen, är både ett berg och en bergskedja: den länkar till Himalaya.

Zhongnanshan har varit hemvist för taoistiska eremiter i årtusenden; den tidigaste hänvisningen i skriven text är från 200 f. Kr., och man vet att de fanns där innan dess. Under de närmsta åren tänker jag besöka flera berg i Kina, och försöka hitta eremiterna som är där, och, när jag hittat dem, se om de vill prata med mig... Jag ska göra min första research nu på den här resan, bland annat genom att åka till Louguantai i Zhongnanshan, ett urgammalt taoistiskt kloster som sägs ligga på samma ställe som den legendariske Laozi ska ha lämnat Kina från... Mer detaljer om detta och vad som är sant och inte i legenden kommer att finnas i första boken om Taoismen på svenska som kommer ut i juni 2013 – Taoismen: Förändringens Tradition – schamaner, bergseremiter och meditationsmästare.

Och i Louguantai ska jag träffa nuvarande ordföranden för China Daoist Association, organisationen som är ansvarig för Taoismen i hela Kina. Han har varit taoistisk munk sedan han var nitton, och är nu nästan 80. Han är mycket känd i Kina bland utövare av Taoismen. I bästa fall hinner jag intervjua en eller flera eremiter den här gången – annars kommer jag åtminstone att ha kollat läget och fått bättre kontakter här. Boken om eremiterna kommer att ta några år; jag vill besöka flera berg i Kina, legendariska berg där folk tränat i årtusenden. Men de har varit där länge – några år till gör nog inte så mycket skillnad för de som på kinesiska kallas yinshi, eremiter: ordagrant, De Gömda.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 8 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Dofterna i Peking.
 

Peking är en stad fylld av sinnesintryck. Och tjugo miljoner människor ser till att den är fylld med dofter... Allting med en baston av smog, tyvärr. Den kommer och går, likt ett instrument som ibland spelas nära och ibland långt borta; vissa dagar är smogen verkligen fasansfull, luften som en grå soppa. De dagarna försvinner höghusen i en grå dimma, och vägen femhundra meter ner täckts av ett grått dis. Tydligen är den värre i år på grund av ett varmare klimat. Men samtidigt sådde också Kina i molnen inför OS, och har testat mycket sånt för att påverka vädret som de vill. Man kan undra vad det har för bieffekter ibland.
 

Och cigarettrök. Många kineser röker, och restauranger kan vara tjocka av röken. Mat. Peking är fyllt med doften från så många sorters mat. När man går in bland hutongerna, de gamla bostäderna som är en labyrint av portar in till gårdar och smala gränder som verkar leda en ovan besökare i cirklar tills man undrar om man någonsin kommer att hitta ut, tills man är nära att ge upp, fråga om priset på en liten bostad mitt bland alla de andra, och dela hutongernas helt kommunala liv ofta med gemensam toalett och grannen på andra sidan en tunn vägg. Man kanske kan bo här och sälja färgade och översaltade ägg, ännu en standardrätt som säljs på gatan i kvarteren där man går. I hutongerna fylls ofta näsborrarna av dofter. Ibland färskt kött – kvinnan där som står med ett bord fyllt med bitar av kött, gristrynen, vad som ser ut som en lever – stekt mat, hela kycklingar som ligger i fönstret till en försäljare i ett hål i väggen, baozi, de fyllda bullarna som framförallt finns här i nordkina – innan man bitit i en av dem så doftar de ånga, för det strömmar ut ånga från bambubehållarna som man ångkokar dem i. De som säljer dem kan se ut som om de vävts in bland ångan; skuggiga gestalter som öppnar ett stort bambulock och sveps in i vitt.
 

Hutongerna doftar också – piss ibland, eller bara betong, för mycket av dem är gjorda i betong eller gammal sten. Har man riktig tur hittar man jianbing, Pekingpannkakor, försäljare som med en mästares enkelhet häller ut deg på en stor varm platta, slätar ut den i cirkel, och sedan fyller den med penslade såser och örter innan den lika smidigt viks ihop igen, rörelser gjorda tioutusentals gånger, läggs i en lite plastpåse och finns där som en varm måltid i ens hand medan man strosar vidare. Jianbing är min favorit, men de verkar säljas allt mindre nu. Jag har sett alldeles för få ställen under mina två veckor i Peking.

Men man kan ibland bli iväglockad av doften av bakad potatis, stora sötpotatisar; stekta kastjaner, soppor, och flera sorters grillspett där man kanske inte bör fråga alltför noga vad det är för kött som använts. På en liten restaurang jag och några av Dr Wangs elever var på serverades nudelsoppor av alla möjliga slag, och när jag fick min köttsoppa slog en ljuvlig doft upp i näsborrarna, samtidigt som jag kunde sätta ätpinnarna i en sidorätt med äggplanta doppad i sås, en kall doft som ändå exploderade i smak på tungan.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 7 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Allt man ser i Peking.

Huvudstaden i Kina, denna tjugomiljonersstad i världens folkrikaste land. Dagarna här är fyllda med så mycket intryck; en konstant ström av ansikten och bilder. Det finns så många kineser. Otroligt många. 1,4 miljarder. MILJARDER. Alla är människor som lever och andas och har ambitioner och drömmar och idéer – och, i dagens Kina, vill tjäna pengar. Det verkar vara det viktigaste av allt för de flesta – ganska självklart i ett land som fortfarande är mycket fattigt, och där kommunism på papperet vikit sig för en allt öppnare marknad i fria luften.
 

Men detta är Peking, en av de rikaste platserna i Kina – men också dyraste. Det är allt dyrare att bo här, som i de flesta storstäder. I en stor del av landet är det fortfarande mycket fattigt, ända ner till samma nivå som tredje världen. Samtidigt har landet fler och fler miljonärer och miljadärer, gigantiska summor pengar är i omlopp, ibland hos de som fortfarande är mycket unga.
 

Jag satt i ett café på den enorma gallerian nära Dr Wangs klinik. Gallerian sägs vara en av de största i Asien, om inte den största: fem våningar i en byggnad lika stor som en atlantångare. Jag såg ett ung par där som att bredvid mig, och kvinnan hade ett Iphoneskal i guld med diamanter...jag tror det var fejkat, men kan inte vara säker: den stora diamantringen på hennes ringfinger var äkta, liksom ringarna på hennes andra hand och på mannens... Man ser så mycket här, scen på scen av främmandehet som är normal här, mitt i Kinas huvudstad som har sett så många så mycket vansinnigare scener under Maos styre och under massakern på Himmelska Fridens Torg.
 

Jag satt i en taxi på väg tillbaka till mitt hotell när vi under en lång stund åkte bakom en flakcykel. Mannen framtill cyklade, och på flaket satt en annan man och läste tidningen. De pratade inte, även om jag tror de var arbetskamrater på väg hem. Det var bara att just nu cyklade en och den andre läste tidningen. De kom ikapp igen just efter att jag gått ur min taxi: mannen på flaket hade lagt ner sin tidning och de var mitt i en konversation där han skrattade brett, ett stort, öppet skratt. Och en annan kväll i en annan taxi på väg hem stod vi länge och väntade vid korsningen innan min gata; på ett litet torg bredvid Pekings Geologiska Museum stod hundratals människor...alla dansande till popmusik från en bergsprängare. En nattscen i Fellinis Peking: i mörkret, utan gatlyktor, stod hundra människor och dansade till pop under en måne som nästan var full.


 

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 6 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Studierna hos Dr Wang har gått mycket bra. Det är otroligt att få lära sig från någon som blivit en levande komponent i kinesisk medicin under halva av Kinas 1900-tal. Dr Wang började studera kinesisk medicin för 57 år sedan...och började arbeta som akupunkturläkare för 51 år sedan i år. Under den tiden har han arbetat i frontlinjen för Kinas hälsopolitik i mångmiljonstaden Peking: i de statliga sjukhusen. Femtio patienter är ganska standard under en dag; han hade ofta mellan 50-100 på en dag, summor ingen västerländsk akupunktör kommer i närheten av. För de som klarar det trycket ger det en gigantiska mental databas för diagnostik och hur behandlingar fungerar som ingen i Väst har.

Chansen att få lära sig direkt från en sådan akupunkturläkare är ovärderlig. På kinesiska kallas de laoyisheng: en hederstitel som betyder ”Gammal Läkare”. Dr Wang har dessutom lärt i Väst till och från sedan 1980-talet och är skicklig lärare, en lärare som också brinner för att föra över sina erfarenheter till en ny generation akupunkturörer. Han uppmanar alla sina elever att använda hans erfarenheter och forskning och testa den, och fortsätta utveckla principerna och kunskapen ännu mer. I vår tid finns det samtidigt, brukar han tillägga, många nya sjukdomar som inte fanns förr. Kunskaperna och det stora detaljerade systemet som finns inom kinesisk medicin måste hitta effektiva behandlingar för dem så att patienter kan få hjälp i vår tid med det som är nytt nu.

Samtidigt vet jag själv av erfarenhet vilken enorm skillnad det är på att behandla kineser och västerlänningar; att behandla i Väst kräver andra kunskaper än i Kina, och den akupunktör som använder samma behandling som på kinesiska sjukhus kommer inte att få många patienter som kommer tillbaka i Väst.
 

I onsdags hade jag chansen att vara med på en sällsynt händelse: hur Dr Wang hedrades med ett symposium på sjukhuset där han fått en egen klinik. När han arbetade förr så arbetade han ända till pensionen på de statliga sjukhusen, sedan började han på privata kliniker. Genom sin bok i Väst har han också blivit mer känd i Kina, och anses nu vara en ”Berömd Läkare” i Kina, en hederstitel som kinesiska staten delar ut till mycket få. Och tack vare det har han fått en egen liten klinik på ett av sjukhusen i Peking. I vanliga fall är han på sin egen klinik i förorterna, men nu också på sjukhuskliniken en dag i veckan. Symposiet var ytterligare beröm; det sammankallades för att förkunna att hans metoder skulle spridas mer och forskas på i Kina, både med mer pengar för detta och med spridning i en akupunkturtidning. Representanten från regeringen var mycket positiv till att sprida det, och Dr Wang föreläste själv för ett stort rum fullt med folk som satt både längs ett enormt konferensbord och längs med väggarna.
 

Dr Wang hade redan fått tre läkare som tilldelades honom som lärlingar inom systemet, och en av dem föreläste om sina erfarenheter med Dr Wangs metod för att palpera meridianer (jingluo zhenduan på kinesiska). Trots att han bara arbetat med den en månad, hade han redan märkt enorm skillnad i diagnostik och behandlingseffekt på sina patienter. Vi var flera västerländska elever där, och en av dem, en av Dr Wangs mest långtida elever, Yefim (som kommer att intervjuas i del tre av min artikelserie om Dr Wang och hans system, som publiceras i England, och som kommer att läggas ut på www.acupractitioner21.blogspot.se när tidningen gått ur tryck) föreläste i en halvtimme om sina erfarenheter. Det var mycket uppskattat. Yefim själv fick nyligen den stora äran att själv utses av kinesiska staten som en officiell elev till Dr Wang, något mycket få västerlänningar har chansen att få.
 

Paradoxen är att Dr Wangs bok på engelska inte finns på kinesiska än – så många av de västerländska elever vet enormt mycket mer än de kinesiska lärlingarna. Men snart kommer en kinesisk version, en ny bok, som ändå täcker systemet. Dr Wang sken av glädje efteråt; det var en stor ära att ha det här första symposiet och få så mycket intresse från staten. Hur mycket som händer sedan vet man aldrig – det här är Kina – men fler symposier ska hållas, och fler läkare på sjukhuset ska läras upp i systemet och Dr Wangs djupa erfarenheter av akupunktur – alltifrån att komma ihåg att färre nålar ger större effekt, till hans punktpar och hans diagnossystem för meridianerna.
 

Mycket av det han lär ut är enormt ovanligt i Kina, och han är öppet kritisk över den dåliga kvaliteten på kinesisk medicin på många av sjukhusen. Jag har själv hört mycket av hur behandlingar görs och hur universitetskurserna funkar, och håller med. Samtidigt faller den diskussionen undan i bakgrunden med intresset för mötet och chansen att se kinesisk sjukhuspolitik på nära håll, inför chansen att jag själv tränar för honom, den här unika, sällsynta chansen att träna för en laoyisheng, en gammal läkare, som öppet och villigt delar med sig av sin långa erfarenhet från tiotusentals patienter under fem decenniers lopp, och som jag kan se fortfarande är passionerat intresserad av att behandla patienterna som kommer in i hans klinik.

Daniel Skyle © 2013

 

 

Resebrev 5 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Taoismen i Kina är ett komplext ämne. Men låt oss göra det enkelt: vi reser till Baiyunguan, Vita Molnets Tempel, huvudtemplet för Taoismen i norra Kina.
 

Man kan ta buss dit och sedan gå en stund. Då får man korsa den stora huvudvägen som leder upp till en av ringlederna som ringar in Peking likt Saturnus månar dansar sina cirklar runt jätteplaneten. Med en taxi kommer man dit direkt, men ungefär hälften av chaufförerna kräver några minuters fundering innan de vet var templet är någonstans. En del säger nej. Vi tar bussen. De är billiga – knappt en svensk krona genom hela Peking – fulla av folk, sittplats kan man glömma, och det gäller att hålla koll på din hållplats. Många i bussen stirrar på dig, vissa öppet, vissa med blickar under lugg innan de tittar bort igen. När du hoppat av behöver du korsa den stora vägen – håll koll på trafiken, den kommer i strid ström och här finns ingen regel om att garanterat stoppa vid övergångsställen – in under en stor betongbro som leder till en ringväg – över en stor gata till – sedan är du inne på Baiyunlu, gatan som går förbi Vita Molnets Tempel.
 

Ett kvarter ner svänger du höger (om du var smart gick du till rätt sida vägen från början) och nu kan du se templet. Titta, därborta ligger det. Femtio meter ner ser man den stora gamla porten med alla sina färgglada sniderier, och härifrån kan vi skymta de svartgråa taken på de röda tempelbyggnaderna. Hela vägen fram till templet står bilar, folk står och pratar, försäljare säljer rökelse att bränna till gudarna i templet, och vid sidan om finns en lång byggnad där några försäljare öppnat små affärer där de också säljer böcker, statyetter eller olika tillbehör runt den Religiösa Taoismen.
 

På vägen kommer flera försäljare att fråga dig om du vill köpa saker: nu kan du välja mellan två tekniker, 1) rörlig staty (säg ingenting och bara gå) eller 2) vänlig västerlänning (skaka på huvudet, men le vänligt). Sedan står du framför templet. Vita Molnets Tempel består av flera gårdar som leder vidare till varandra, och utanför kan du se den första. Där står en del bilar, och här finns en till affär; innanför det finns en bred mur med skyltar som blänker i solskenet. Vid grinden framför dig står två militära vakter. Det är alltid vakter på plats i templet. Men, just det, vi glömde biljett: gå till höger, där finns en liten lucka. Där håller du fram en sedel som är minst 10 yuan, sedan får du tillbaka en biljett och kanske lite växel. Förr var de i papper; nu får du ett engångskort. När du går tillbaka stoppar du in det i en av fem metallspärrar och kan gå igenom. Sedan står du inuti Vita Molnets Tempel.
 

Det är tystare här, en stillhet som egentligen är förbluffande med tanke på att den stora vägen som alltid är full med trafik bara ligger en tomt till bort. Dina steg inåt i templet faller på mark som har varit ett taoistiskt tempel i 1300 år. Här bor ungefär hundra munkar, plus en massa extra personal och administrativ personal, vakter, kockar, städare... Här inne finns China Daoist Associations högkvarter, organet som håller kontakten mellan regeringen och alla Kinas taoister; och här finns högkvarteret för China Daoist Review, deras tidskrift. För den Religiösa Taoismen i Quanzhen är detta huvudtemplet i Kina. Hit kommer en del Pekingbor då och då (här är folk dagligen) för att bränna rökelse i de olika småtemplena inuti templet. Dessa är tillägnade olika gudar inom Religiös Taoism, eller olika gudar från Kinas folktro tillsammans med kända förfäder som tillbes och tackas. Under Vårfestivalen är här tusentals besökare varje dag... Vi fortsätter vidare inåt.
 

Nu kommer du in på den största innergården; här är det mer öppet, och om du lyssnar kan du höra plinganden från en klocka under den vit stenbron nära dig (eller under dig, om du gick tvärs igenom den stora porten). Skrattande kineser kastar mynt på klockan – det anses ge tur om man träffar den. Här och var står små barrträd planterade, och ibland kan du se en av munkarna gå förbi klädd i mörkblå kläder, ofta med en svart huvudbonad med en bit jade över det som kallas ”tredje ögat” i vissa traditioner, och shangdantian, Övre Dantian, i de kinesiska. Quanzhenmunkar och nunnor går i celibat, är vegetarianer och klipper aldrig sitt hår; de inom Zhengyiskolan av Religiös Taoism får lov att äta vad de vill, gifta sig, och behöver inte bära några religiösa kläder alls.

Fortsättning följer.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 4 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Peking.

Ett myller av ansikten, röster, dofter; en paradoxal mosaik av forntid och nutid, en smältdegel av kineser, utlänningar, politik och de stora pengarna som krossar alla gränser.

När man går här nu på 2000-talet är det allt fler utlänningar här, allt fler ansikten som inte är kinesiska. Få, fortfarande; utanför turistkvarteren ser man kanske en om dagen, ofta färre.

Peking sägs ha ungefär 20 miljoner invånare.

Siffran är osäker, man är oense om var central Peking slutar och förorterna börjar. Men de båda ihop trots ha 20 miljoner invånare. En enorm summa, förbluffande, obegriplig; dubbla Sveriges befolkning och lite till. Men detta är ett land där fem miljoner invånare räknas som en småstad. Obegripliga siffror, och var och en av dem är en levande människa som andas, gråter, skrattar och lever ett eget liv.

Är man västerlänning här varierar bemötandet mycket. Man blir stirrad på, mycket; då och då pratad om i förolämpande toner av folk i närheten som tar för givet att man inte talar kinesiska. Går man i turistkvarteren är det vanligt att höra ”Hallo! Hallo!” från taxichaufförer eller rickshawförare, som i samtliga fall vill skjutsa en utan taxameter till turistpris som är 50-300% högre än taxametern skulle vara... Är man manlig västerlänning och går i turistkvarteren ensam, är det vanligt med unga kinesiska kvinnor som dyker upp och vill prata engelska – och det är faktiskt bara för det, även om de ofta vill gå till dyra kaffeställen eller dyra tehus för att prata den engelskan. Utlänningar ses fortfarande – ganska självklart, egentligen – ofta som vandrande plånböcker här, trots att det numera finns många kineser som tjänar bra med pengar eller som har sällat sig till skaran av de riktigt rika.

Samtidigt är de flesta mycket hjälpsamma och trevliga om man ber om hjälp; ofta lite nervösa under ytan, för trots att det är fler västerlänningar i Peking är det ovanligt för de flesta Pekingbor att ha direktkontakt med dem.

Däremot har jag lärt mig att ha hörlurar på i turistkvarteren. Det är enklare så.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 3 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Jag ska vara här i två veckor. Dels för att träna mer för en av mina lärare, akupunkturläkaren Dr Wang, dels för att fortsätta mina intervjuer och träning med taoisterna i Kina. Första boken kommer att komma ut i juni 2013: Taoismen – Förändringens Tradition: schamaner, bergseremiter och meditationsmästare, och blir första boken om Taoismen i Sverige. Den här resan ska jag fortsätta mina intervjuer i Peking, men också ta ett steg till, ett litet steg som går långt, ut i tystnaden: jag ska börja intervjua eremiterna i Kinas berg, de som på kinesiska kallas De Gömda.

Vita Molnets Tempel, Baiyunguan, är huvudtemplet för Taoismen i norra Kina. Det byggdes på 700-talet, och har sedan brunnit ner, byggts upp, råkat ut för kejsare och rödgardister, och står ändå kvar i centrala Peking. Det är också huvudtempel för en av de två stora skolorna av Religiös Taoism: Quanzhen, Skolan av Äkta Verklighet. Det finns tre sorters Taoism: den äldsta, Levande Taoism, där allting är uppbyggt av träningstekniker inom meditation och olika sorters qigongträning som appliceras på en själv och hela ens liv. Sedan uppstår Religiös Taoism 142 e. Kr., då en Zhang Daoling säger att han får uppenbarelser av Laozi, den mytomspunne författaren till Daodejing (Tao Te Ching), Boken om Vägen och Kraften, som är en av kärntexterna inom Taoismen. Han skapar sedan en religion från den gamla träningen, en religion där ofta många begrepp från sittande meditation förgudligats och gjort till stora eller små gudar med olika jobb och fokus i himlar och helveten uppbyggda enligt den dåvarande kinesiska byråkratin och statsapparaten. Hans skola kallas Tianshi Dao: de Himmelska Mästarnas Skola, men också Zhengyidao, Vägen av Ortodox Enhet. Idag är Zhengyi samlingsnamn för flera olika liknande grenar av Religiös Taoism. Zhengyiskolan har sitt högkvarter i Peking i templet Dongyueguan.

Sedan kommer också Filosofisk Taoism till detta, en gren som fötts i Väst av människor som läst och förtrollats av de klassiska taoistiska texterna även om de aldrig träffat en taoist eller vet att många av texterna är koder för träningstekniker inom Levande Taoism.
 

Och hela tiden har eremiterna funnits i Kinas berg. Jag ska till Zhongnanshan, en bergskedja egentligen, inte ett berg. Det var här som Laozi sägs ha lämnat Kina efter att ha stannat till när vaktofficeren i passet vid Loukuantai ödmjukt bad honom att skriva ner sin lära innan han lämnade landet: texten som legenden säger blev Daodejing. I själva verket vet ingen vem som skrev Daodejing, eller exakt när, men mycket ny forskning har kommit fram med nya gravfynd de gångna åren. Detta finns mer om i boken Taoismen – Förändringens Tradition, med ett helt kapitel bara om Taoismens texter och koderna för andlig träning som ofta bygger upp dem.

Första gången någon skrev ner i text att det finns eremiter i Zhongnanshan var 200 f. Kr. Resan till Zhongnanshan är den första av flera för research för min kommande bok om eremiterna i Kinas berg, planerad att komma ut 2016.

Yinshi. De Gömda.

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 2 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Dr Wang Juyi, som jag fortsätter min träning för i Kina, har arbetat med kinesisk medicin i 51 år i år. Han började studera ämnet för 56 år sedan...och han är dessutom en av de få som arbetar fortfarande som gick ut första universitetsklassen för akupunkturläkare någonsin – år 1962.

 

Dr Wang har alltid haft ett mycket aktivt sinne som ställt frågor och viljat forska allt djupare i hur man får akupunktur att fungera så effektivt som möjligt, med länkar och ännu djupare förklaringar till de klassiska texterna som formar hela traditionen. I Väst är bara ett litet fåtal av dem översatta från kinesiskan, och ingen översatt tillsammans med den enorma mängden klinisk kunskap en lärling sakta skulle få lära sig under åren av studier hos en läkare innan han eller hon sätter upp sin egen klinik. (Jag intervjuade precis Dr Wang ännu en gång för en artikelserie i tre delar. Den här gången pratade han just om sin studietid, en period då kinesisk medicin för första gången började läras ut som universitetskurs – och alla hans lärare var tränade i teknikerna före revolutionen, i äldre kinesisk medicin än vad som är vanligt idag. Första delen i serien har gått i tryck, och kommer att publiceras på min blogg, www.acupractitioner21.blogspot.com när tidskriften i England lämnat diskarna).

Dr Wang har blivit känd i Väst tack vare sin bok Applied Channel Theory in Chinese Medicine, gjord med två av hans amerikanska lärlingar, och för att specialisera sig på två saker som är mycket ovanliga: en djup kunskap och forskning inom hans system för diagnostik där man känner på meridianer (jingluo zhenduan), och genom det som kallas punktpar.

 

Att palpera meridianer, vilket innebär att känna på dem med flera olika tekniker för att se om det är några förändringar på dem, går tillbaka till de klasisska texterna i kinesisk medicin. Sedan dess har tekniken använts kontinuerligt, men i olika sekel under de tvåtusenfemhundra åren varit mer eller mindre spridd. Under 1900-talet var den nästan helt borta i Kina (även om ett annat system för det existerat hela tiden i Japansk akpunktur), och Dr Wang var nyfiken på att få förklaringar hur han kunde få behandlingarna att fungera bättre än de hans lärare lärt honom. Det var ett för stort gap mellan teorin i klass och praktiken på klinikerna – kunde diagnosen av meridianerna vara nyckeln?

 

Han började forska i ämnet. Och tog chansen att forska på de 50-100 patienter om dagen han sedan hade, sex dagar i veckan, varje vecka, året runt, som akupunkturläkare på de statliga kinesiska sjukhusen. Sedan dess har han ägnat hela sitt liv åt att fördjupa kunskapen, och skapat ett eget, mycket detaljerat system för hur olika sorters förändringar på meridianerna är länkade till olika problem i organet de länkar till.

Dr Wangs andra specialisering har varit punktpar. En akupunkturpunkt kan vara en hel värld av klinisk effekt och betydelse i hur den länkar till resten av patientens sinne och kropp, och hur den har effekter i det korta eller långa loppet. Detta expanderar sedan när man lägger till en annan punkt, och ännu mer ju fler punkter man blandar in. Punktpar är forskningen i hur två specifika punkter väljs ut för att ge en unik synergi-effekt på grund av sina funktioner. Dr Wang har haft detta som sitt andra intresse-område hela livet, och testat på den enorma mängden patienter han haft. Nu har han ett lexikon av olika punktpar som alla testats tusentals gånger av honom; vissa är samma som funnits i årtusenden, andra av de gamla har han testat och insett inte längre funkar så bra i klinik – eller, säger han ärligt, i varje fall inte så att han kan få dem att fungera bra. Åter andra är hans egen uppfinning, från tusentals tester av vad de punkterna gjorde ihop.
 

Varje punkt berättar för patientens system att göra någonting. Ju färre punkter, desto lättare är det för systemet att ta till sig informationen och följa den för att läka. Ju fler punkter, desto mer blir det som en kör av människor som skriker åt en på en tågstation; kaotiskt, högljutt, stressande, och mycket mindre chans att patientens system kan plocka upp klar information för läkning ur det.

 

 

Daniel Skyle © 2013

Resebrev 1 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)

Att komma tidigt till Dr Wangs klinik går till på följande sätt: man går upp innan hotellet ger frukost, så det blir att käka kex på vägen. Nere vid gatan börjar man vinka efter en taxi, helst som Pekingborna gör. Det är redan en hel del folk ute vid 0645. Med lite tur stannar en taxi ganska fort, annars står man där i tidig Pekingmorgon en meter från trafiken ocn njuter av luften medan den fortfarande är ganska klar.

Ah, en taxi. ”Hej, jag skulle vilja åka hit.” Visa en lapp där snäll personal har skrivit ner den kinesiska adressen till det stora shoppingcentrat nära kliniken. Har man tur, återigen, så nickar chauffören och sätter på taxametern. Har man otur ger de en sur min och en handviftning innan de kör sin väg. Då blir det att leta mer taxi.

Väl framme visar man lite mer exakt var man vill av, i mitt fall vid MacDonalds i det enorma köpcentrat som sägs vara ett av de största i Asien, om inte det största. Gigantiskt. Ett oceangående skepp i husform.

Medan bilarna bakom tutat en stund på dig och chauffören medan du betalar så hoppar man ur och står där, framme. Sedan strosar man över gatan till MacDonalds – det är fortfarande gått om tid till kliniken börjar – och sedan, i mitt fall, återigen, går man in på MacDonalds och beställer en kopp te och en apelsinjuice. Apelsinjuicen dricker jag sittande därinne; teet tar jag med mig på promenaden. En liten morgonritual för att landa innan jag vandrar vidare till kliniken för att studera med en laoyisheng, en gammal kinesisk läkare som arbetat inom kinesisk medicin i 51 år.
 

Jag tar med mig teet på den sista sträckan promenad. Det är bara över gatan och två kvartér ner innan jag är framme vid grindarna till bostadsområdet där Dr Wang har sin egen klinik. Han arbetar en dag i veckan på sjukhuset fortfarande, i en klinik gjord speciellt för honom sedan han började bli så känd. På sjukhuset är det kaos, intensivt, patienter och släktingar hela tiden mitt bland sju-åtta kinesiska läkare som alla deltar i processen. Hans egen klinik är långsammare och lugnare, med gott om tid att hinna se utan att behöva kika över huvudena på sju kinesiska läkare som alla vill se vad Dr Wang gör med nålarna.
 

Jag går in på området, ännu ett av dessa höghusområden där tjugovåningshusen står överallt som svampar vuxna på betongplattformar. Ibland har någon släppt ner en enstaka lekplats, kanske lite små träd och buskar, men inte mer. Några hus senare är jag framme, dörren är öppen in, och därinne väljer jag rätt korridor och kommer till Dr Wangs dörr.

Jag öppnar. Först på plats , antagligen, för en del lampor är fortfarande släckta. Jag kan höra Dr Wang prata i sitt rum, och känna lukten av hans cigaretter. Hans assistent kommer ut och säger godmorgon. Jag säger godmorgon tillbaka. Hon ler, vi har båda två hund och även jag bara pratar bitar av hennes språk och hon ingenting av mitt, så har vi något gemensamt. Jag tar på mig den vita rocken jag aldrig har på mig på kliniken i Sverige, och går och gör te. Sedan sätter jag mig vid bordet framför Dr Wangs skrivbord och tittar på patientanteckningarna från igår. Behandlingsrummet ligger intill med plats för tre patienter; rummet där jag är träffar Dr Wang dem, gör diagnos, går igenom punkter, det är här hans elever sitter och tittar på och kan ställa frågor, och det är här vi har föreläsningarna han ger de dagar då det är färre patienter. När han arbetade på de statliga kinesiska medicinsjukhusen, som han gjorde ända till sin pension, så träffade han 50-100 patienter om dagen. 50-100. En ofantlig summa, en summa ingen västerländsk akupunktör kommer i närheten av. Sex dagar i veckan. Det var på de enorma mängderna patienter som han testade sina system för att kartlägga förändringar på meridianerna (jingluo zhenduan, på kinesiska), och det var på dem han testade olika punktkombinationer och vad som funkade och inte funkade av det hans lärare lärt honom.
 

Jag sippar på teet. Allting är lugnt här än så länge. Det blir mer sedan, snabbare och med ett snabbt flöde av information om patienter och diagnostik. 0750 nu. Andra elever borde börja dyka upp snart.

Sedan öppnas ytterdörren, någon annan kommer in, hälsar, hojtar till Dr Wang. En till vit rock, sedan en till, en till och en till...ibland fyra elever, ibland åtta eller mer. Några av dem är läkare från sjukhusen här som går formell utbildning som Dr Wangs elever, andra är västerlänningar som jag (waiguoren, eller, mer vanligt i Kina men oartigare, laowai) som stannar kortare eller längre tider och lär sig hans system.

Assistenten slår på ljusen fullt ut nu och rummet börjar fyllas. Dr Wang kommer ut och ler, hälsar på folk, med ett moln av cigarettrök efter sig från sitt rum. Han fyller sjuttiosex i år och trots rökningen har han förbluffande mängder energi och tankeklarhet. Han behandlar sig själv, det vet jag. Hoppas jag har samma energi vid sjuttiosex. Och han fortsätter ha en brinnande passion för akupunktur och för att vidareutveckla sin forskning inom det. Det syns med varje patient han har, vilket känns otroligt efter ett helt liv med mer patienter än vad jag kan föreställa mig.

Utländska språk börjar blandas med kinesiskan och Dr Wang slår sig ner just som första patienter kommer in. De hälsar, översättaren tar fram rätt patientfil och går igenom fallet, vilka punkter som användes senast och hur det har gått sedan första behandlingen, och Dr Wang börjar med den första diagnosen för idag.
 

Han ställer några frågor om uppföljning från senast, kollar puls, tunga, och känner sedan igenom meridianerna igen för att se om något har ändrats. Först de sex meridianerna på armen, sedan på benen. Han kommenterar lågt och med lite rosslig röst till översättaren. Sedan skriver han ner punkterna för patienten för idag, och nämner om det är några speciella förändringar på meridianerna, både gammalt och om något nytt har ändrats.

Sedan nickar han, och patienten reser sig och vandrar in i behandlingsrummet med assistenten, lägger sig på britsen och Dr Wang följer efter i vit rock och med vit mössa med ett litet tåg av studenter efter sig. Vi är många för det lilla utrymmet, och både kameror, anteckningsböcker och ljudinspelare fyller luften medan vi försöker att inte vara i vägen för Dr Wang eller hans assistent.

Ah, nästa patient har kommit därute redan! Dr Wang får en nål från assistenten, och sätter in i den första punkten, sedan de andra. Ofta bara fyra punkter sammanlagt, ibland sex eller åtta. Han säger alltid att färre punkter är bäst. Varje punkt säger till systemet att göra någonting – om de är många är det som en tågstation av folk som skriker åt en att göra olika saker. Ju färre nålar, desto mer lyssnar sinne och kropp på informationen de får, desto mer effektiv blir behandlingen.

När han satt dem nickar han, och vandrar sedan ut tillbaka till nästa patient likt en andmamma följd av en flock vita ungar. Bakom oss hör jag prasslandet av när assistenten fäller ut en av värmefiltarna av metall och lägger över patienten för att hon ska hålla värmen. Det är sällan kliniken är varm, värmen kommer och går i kinesiska höghus, och i mars är Peking fortfarande kallt. Häromdagen var det riktigt kallt, bitande torr kyla följd av en morgon med förbluffande sagosnö överallt: två decimeter över natt, som snabbt smälte när vädret blev varmare.

Nästa patient har redan satt sig. Jag börjar skriva snabbt igen för att hinna ikapp.

Daniel Skyle © 2013